Spjälkö - Dag 3

Den tredje dagen av semestern var den bästa dagen. Och den längsta. Den dagen jag kommer minnas hela mitt liv.
Låt mig visa varför.

Dag tre började tidigt.
Nästan så tidigt som en sen dag två.
Vi hade satt klockan på halv fem, om jag inte minns fel.

Precis som på semestern förra året ville jag och Linda fotografera soluppgången.

Så vi gick ner mot vattnet för att invänta dimman och älvorna.

På vägen dit fotograferade vi växter och dagg.

Sjön var lika stilla som luften. Det var totalklart.
Men ingen dimma. Solen hade ännu inte tittat fram från bakom träden.

Jag hade nästan börjat tvivla på om det skulle bli dimma över huvud taget.

Daggen fanns i alla fall att fota.

Plötsligt hände det.
Allt som var långt borta blev mer och mer otydligt.

Dimman drog in så subtilt att det var vackert att beskåda.

Horisonten sjöng hejdå och vi välkomnade dagen.

Träden på andra sidan gräsmattan bugade sig inför den allsmäktige solen.

Fåglarna kvittrade. De flaxade förbi oss lite då och då.
Några landade i vattnet.

Luften kändes så klar, så krispig. Så ny. Så ren. Så äkta.
De små båtarna låg och flöt ovanpå vattenytan.

För varje sekund som passerade blev vår sikt på lång sikt kortare och kortare.

Så vitt jag visste kunde världen lika väl ha tagit slut där borta bakom träden.
Inget syntes. Bara dimman.

Ute på bryggan stod vi.
Mina ben vände sig om och solen träffade mig som ett tåg i full fart.

Dagen, som började så stillsamt och färglöst, började ta en helomvändning.

Himlen gick från röd-rosa-lila till himmelsk pastellblå.

Daggen smälte som is i en brasa.

Det är de små sakerna som är viktigast.
Några grässtrån sträckte sig upp från under bryggan.

Nu kunde vi absolut inte se horisonten. Inte ens om vi försökte.

Dimman låg som ett tungt och tjockt täcke över allting.
Vi kände oss färdiga vid vattnet och bestämde oss för att fortsätta längs stigen och se var vi tog vägen.

Längs stigen, som borde nämnas som en liten väg, växte några ganska väldigt vackra träd.

Tillsammans med dimmornas symfoni och solens strålar blev musiken nästan konkret.

Det var svårt nog att supa in helheten. Allt var så overkligt verkligt.
Jag hade så bråttom.
Hur skulle jag hinna med att ta alla bilder jag ville innan morgonen blev till dag?

Alltid när jag är ute och går vänder jag mig ofta om för att titta bakåt.
Allting ser annorlunda ut från den andra sidan.

Spindlarna hade varit flitiga.

Ett välspunnet nät hängde mellan två strån.

Snart var vi förbi alla hus och ute i det okända.

Vissa läser böcker.
Andra kör bil.
För att jag ska bli lugn och må bra fotograferar jag.

En liten båt gömde sig bakom vassen.

Vi var nästan framme där den lilla vägen svängde.

Träden var planterade i storleksordning.

Efter svängen visste vi inte vad som skulle uppenbara sig.
En åker?
En skog?
Eller bara mer väg?

Vägen fortsatte. Genom skogen.
En bit bort såg vi solstrålarna sippra sig genom morgonluften.

Hela världens kulörer blev till version två.
Allting var så mycket finare.

Jag ville bort från vägen, ut och in i det okända.
Vi gick genom buskar och midjehögt gräs, över en stenmur, genom fler buskar tills vi kom ut på en stor öppen
plats fullvuxen med bambuliknande gräs.
En fågel flög förbi. Den var tyst.

Bredvid det stora öppna fältet fanns ett knappt synligt upptrampat spår.
Vi gick på spåret och fortsatte en bit.
Jag tyckte att jag hörde vatten och vek av från stigen med Linda bakom mig.

Gräset under våra fötter blev till sten.
Där borta bakom alla träd och höga buskar skymtade jag någonting konstigt.
Det var bara helt... vitt.

Vi gick närmare och såg att vi kom ut till vattnet. En liten vik, i vilken det låg några båtar på andra sidan.
Solen hängde som på en tråd bara en bit ovanför vattnet.

Allting vi såg var en vithet. Allting tog bara slut ett hundratal meter ut i vattnet.

Så som bilderna visar såg det inte ut.
Det var för ljust för att det mänskliga ögat skulle kunna se någonting över huvud taget.

Två stenar låg och höll vattnet nere på jorden.

Alla världens problem och bekymmer kändes så små och oviktiga.
Just då mådde jag så bra. Så fantastiskt bra.

Upplevelsen av denna livs levande soluppgång var något av det vackraste jag varit med om.
Att jag delade den med Linda gjorde det så mycket bättre.

Vattnet smalnade av längre ner i viken.

På andra sidan låg några hus och deras båtar.

På den steniga marken stod vi och blickade ut i alltet.
Vi försökte andas in och intala oss själva att detta inte var en film eller dröm.

Men det var svårt att tro på.

På bryggans framkant var ett spindelnät spunnet.

Det var inte kallt.
Det var inte varmt.
Det bara var.

Vi stod och njöt lite till. Vi kramade varandra.

Jag hade kunnat vara kvar där hela dagen, men vi var tvungna att gå tillbaka.

På den klippiga marken stod en pytteliten, röd stuga. Stor som tre utedass.

Vi gick samma väg tillbaka.

Nu var ljuset helt annorlunda.

Jag ville vara överallt på samma gång.
Jag ville se allt.

Solen och ljuset började se ut som en tidig förmiddag.

Dimman låg tunt.

Med våra överdimensionerade stövlar gick vi mot stugan igen.

På vägen var vi tvungna att stanna lite hela tiden för att fotografera spindelnät, gräs och andra växter i motljus.

Såhär ser Linda ut ibland när hon fotograferar.

Isigt värre.

Och lite närmare.

Jag kan inte förstå hur en spindel lyckas spinna ett nät av en tråd från inuti sin egen kropp och ge nätet
en form som är både geometriskt och visuellt elegant.

De små gräsgranarna stod intill metallstängslet.

På gräsängen gick fåren rund och betade och vilade.
De verkade inte störas av oss.

Men nyfikna var dem.

När vi slutligen var tillbaka i stugan var klockan så pass mycket att vi inte ville gå och lägga oss igen.
Så vi satte oss i soffan och tog det lugnt tills Lindas föräldrar också vaknade.

Det var en bra morgon. En av de bästa i mitt liv.
En morgon jag aldrig kommer att glömma.

Morgonen blev till förmiddag. Förmiddagen blev till dag.
Jag och Linda besökte Kreativum som ligger vid Karlshamn.
Där fanns mycket roligt att se och prova.

Bilden är inte manipulerad. Den är tagen in i en spegel.
Kan du se mig?

Vi gick omkring där inne (och ute) i cirka två timmar innan vi blev hämtade.

På eftermiddagen när vi var tillbaka i stugan gick jag och min flicka ut på en runda.

Vi tänkte se om vi kunde hitta en bättre och snabbare väg till den lilla vik vi besökte på morgonen inför nästa dag,
då vi också tänkte stiga upp i soluppgången.

Klockan var närmare halv sju och solen var närmare andra sidan av horisonten.

Motljuset bäddade för drömska bilder av gräset.

Det var längesedan jag var sugen på att ta bilder av blommor och växter.
Men i detta ljus fick jag mersmak.

Det korta skärpedjupet och den mjuka bakgrundsoskärpan.
Två komponenter som hjälpte mig få fram det jag kände.

Färgerna får man inte glömma heller.

Jag tog några porträtt på Linda och hennes stråtliga hatt.

Och några fler på gräset.

Sedan lånade Linda min kamera, för skärpedjupets skull, och tog några bilder på mig.

Det är alltid Linda som lyckas fånga mig bäst på bild.

Dagen blev en lång dag.

Den började tidigt och avslutades senare.

Dagen var en av de finare dagar i min historik.