Under många år under Lindas barndom har hon och hennes familj åkt till en och samma stugcamping i Blekinge. Sedan jag träffade henne har jag också varit med ett par gånger.
I somras åkte vi dit, bara vi tre, för att påbörja vår egen tradition.
Detta var även Isidors första riktiga semesterresa ungefär två timmar bort. Även fast han inte visste vad han väntade sig längtade han så mycket som en tvååring kan göra.
Att kunna få plocka blåbär som vi annars bara kan köpa i affären var också en stor upplevelse.
Stugbyn består av väldigt många stugor, samt husbilar och husvagnar och lika många turister. Men det blir ändå aldrig mycket folk. Lagom.
Detta var i slutet av sommaren. De flesta hade redan haft sina semestrar, så flerparten av turisterna var från utanför landets gränser.
Stugbyn ligger precis vid en sjö där många tycker om att fiska. Hyra en båt kan man också göra, för den som känner sig manad.
Passande nog kan man bada vid den lilla strand som är lagom stor.
Linda var lika söt som vanligt.
En av fördelarna med att bo "ute på landet" är att kunna gå upp med solen och vara med om morgondimman.
Jag passade på ett par morgnar, även fast det aldrig riktigt blev den där perfekta dimman.
I förhand hade vi sett ut en handfull utflykter som passade alla våra olika behov. Ofta innefattade det att äta på ett eller annat vis.
För den lille innebar det alltid stor lycka att få äta ute.
I den tryckande värmen gick vi en lång promenad i en park.
Intill stugan vi hyrde går ett stråk genom naturen som vi passade på att utnyttja varje dag.
Dimman ville inte riktigt bryta ut så som jag ville att den skulle göra.
Bergsbestigning.
Givetvis måste man leka. Helst hela tiden.
Och absolut självklart blev det en
turistbild vid stugan.
De satt och planterade stenar, så som man gör.
Ibland måste man bara knyta sina skor.
Kladdkaka med glass som efterrätt. Med betoning på glass, så pass mycket att det var en egen efterrätt i sig.
Eftermiddagsljus vid stugan.
Fridfulla kvällar varje dag.
Hösten började så smått och försiktigt känna sig för.
Detta är taget ungefär tjugofem steg från stugan.
På vår sista dag kom en ordentlig dimma.
Men då fanns ingen tid till långa expeditioner, så klart.
Vi vinkade hejdå till den mysiga stugan och satte gps:en på hem. Ses igen nästa år.
