ARKIV

KATEGORIER

Första bröllopsresan - Dag 1

För fem år sedan var vi i Paris för första gången, och blev helt förälskade i den romantiska staden.
I mitten av maj firade vi vår allra första bröllopsdag, och vilket ställe är bättre att fira på än i Paris?


Tack vare internet hittade vi ett hotell som såg mysigt ut i närheten av där vi bodde förra gången.
När vi kom dit regnade det en hel del, men i och med att vi kom fram sent på eftermiddagen gjorde det inget.
Detta var vår utsikt från hotellrummet.
Jag tittade uppåt och taken såg ut precis som vi mindes dem.
Rummet vi bodde i var modernt och fint.
Från andra sidan rummet, långt där borta, såg det ut såhär.
Hotellrummen i Paris är ofta små.
Badrummet var också imponerande fint!
Efter vi checkat in gick vi ut för att det började bli dags för middag. Det regnade fortfarande.
Tur nog hade vi med ett paraply!
BLABLA.
Linda var lika söt som vanligt.
Paris och deras franska balkonger.
Om det är någon stad som är mysig i regn så är det denna.
Vi hade ingen aning var vi skulle äta, och gick mest på känn.
Till slut hittade vi ett ställe som såg inbjudande ut. Det blev en lyxig hamburgare med pommes.
Efter middagen var regnet borta.
Vi gick och tittade på alla fina hus.
Varför bygger man inte såhär fina hus hemma?
Efter en lång resdag gick vi tillbaka mot hotellet igen.
Även fast hon var trött var hon nöjd. En Linda i Paris är en glad Linda.
Gången till vårt hotellrum. Det var precis att vi kunde rulla vår resväska där.
Natten smög på oss snabbt, vi sov gott.
Kategorier: ,

Måkläppen och dimmans intåg

Tidigare i år åkte jag och Linda i sällskap av Tore och Susanne till Måkläppen för att ha en mysig liten lagom utflykt på en av de första soliga dagarna på året.
Det var en solig dag i slutet av januari.
Det var dessutom en av de sista dagarna när man fortfarande fick gå ut, långt ut, där sälarna annars håller till. Vi var inte ensamma.
Det fanns två vägar att gå för att komma ut till spetsen. Den ena var blockerad av en jättevattenpöl.
Dumt nog hade vi valt vägen med allt vatten. Vi var inte lika smarta som vissa andra som hade med sig sopsäckar att vandra över i.
Vi vågade inte heller gå på de hala stockarna som låg uppradade.
Vi stod och tittade fascinerat på hur de skuttade över till andra sidan, innan vi vände om och fick gå någon kilometer innan vi kom tillbaka fast på andra sidan vattenpölen.

Detta var första dagen på flera månader när vi kunde gå med uppknäppta jackor och inte frysa.
Alla gick i ett led längs strandkanten och marscherade i en enad trupp.
Det kändes väldigt turistigt.
En och annan färja skvalpade förbi där ute på havet.
Tore visade en spektakulär bild för sin Susanne.
Glatt humör!
Solen började glida nedåt på himlen.
Alla fortsatte ut till udden, men vi kände att vi inte hade energin för det. Det var redan som det var en lång väg tillbaka.
Linda var lika söt som vanligt.
Vi gjorde det enda rätta. Slog läger och tog upp vår lunch!
Efter lunchen blev det efterrätt. Och efter efterrätt blev det dags att gå tillbaka.
Vi gick tillbaka samma väg och mötte ett lika stort flöde av folk som vallfärdade.
Vi tyckte det var tråkigt att ta exakt samma väg tillbaka som vi kom dit, så vi vek av och kände oss äventyrliga.
Ganska kvickt började vi inse vårt misstag då den avvikande stigen ledde till mark som var lika sumpig som de flesta cyklarna vid Värnhem.
Men vi gav inte upp. Vi fick skutta och hoppa mellan de allra mest blöta fläckarna på marken.
Till slut kom vi tillbaka till bilen och tänkte nu köra hem igen.
Från ingenstans en kort bit från parkeringen kom en dimma och tog oss med storm. Vi hade inget annat val än att stanna och fotografera.
Precis vid en stor äng stannade vi.
Det kändes nästan kusligt.

Mitt i allt stod ett gammalt och dött och mycket ensamt träd.

Väldigt ensamt.
Ett perfekt tillfälle för en turistbild!
Vi körde vidare och stannade på ytterligare ett ställe längs vägen.
Dimma kan man inte få för mycket av. Speciellt när den kommer så sällan som den gör här nere i Malmötrakterna.
Tore blev helt utom sig av lycka, så som man blir när det är dimma.
Med belåtna sinnen rullade vi sedan hem till stan igen. Men mätta var vi inte. Man blir aldrig mätt på dimma.
Kategorier: