En torsdagstanke

Idag gick jag ut.

I två timmar.

Trampade omkring i den djupa och oförlåtande snön.

Fick mina skor fyllda med iskallt fruset vatten.

Men ljuset gjorde det allt värt.

Färgerna.

Känslan.

Det var det värt.

Varenda liten sekund.

Jag tog ett steg efter det andra.

Utan att veta var nästa fotsteg skulle landa, eller var jag skulle ta vägen.

Jag bara gick.

Dit näsan pekade.

Och dit ögonen tittade.

Det som ögonen såg.

Det fick mig att må bra.

För jag gjorde det jag älskar mest.

I hela, stora världen.

Jag såg.

Jag tolkade.

Jag fotograferade.

Det enda jag gör.

Det är min meditation.

Det är vad som gör mig lycklig.

Det är vad som fyller magen med den där speciella känslan som inte kan fejkas.

Det är vad som driver mig vidare.

Det är min passion.

Det är min förälskelse.

Det är vad som lägger ett leende på läpparna när jag ska somna om kvällarna.

Det är vad som drar mig upp om morgnarna.

Det är vad som kommer vara med mig till mitt allra sista andetag på denna jord.