Ranelid och båldyrkande

Varje år firas våren med en eld. Varje år går vi i familjen och tittar på elden.
Men för två år sedan stannade jag hemma och dumpade elden. För då träffade jag Linda för första gången.
Förra året eldades det, då var vi där.
Men till skillnad från 2010 gick vi och tittade på elden det här året.

Linda bor bara två minuter från det bålet vi brukar gå till. När vi kom dit var där redan många andra människor, som antagligen varit där ganska länge redan.

Barnen var de som stod längst fram vid repet, redo för värmen.

Killarna hade letat ihop pinnar av olika storlek och tjocklek.

Andra barn stod och beskådade från ett avstånd.

Var och varannan hade kameran med sig.

Linda var jätteglad att hon hade sin kamera med sig.

Alla människor var på riktigt bra humör, till synes i alla fall. De blev faktiskt glada av att bli fotograferade.

Mitt bland folkmassan stod Björn Ranelid och stod.

Min familj kom också dit, eftersom vi bara bor cirka en kvar bort. Lollo var snäll och tog en turistbild på oss.
Den kan du titta på HÄR, tillsammans med alla andra fyrtioåtta. Bara en kvar till femtio!

Jag tog en bild på Lollo. Det är väldigt sällan hon gör sig bra på bild, eftersom hon alltid gör en massa sura miner när kameran åker upp. Om det inte är hon själv som tar bilden.

Det är lite lustigt hur det var de allra minsta och yngsta som hade best sikt över elden.

Glädjen fanns precis överallt. Detta är sällsynt. Trängsel till överflöd, men ingen som stör sig på det.

Solen letade sig ner. Kylan vaknade till liv när solen somnade. Vi gick hem.