En skog i en ås i söder

Precis så som veckans bild sa, så var jag och Linda på en utflykt. Det var Tor och Caroline som bjöd med oss dit. Till söderåsen.
Vädret var bra och vi hade det bra. Allt var bra. Väldigt bra. Hela tiden.

Jag och Linda åkte tåg från Hyllie Station till Teckomatorp där vi blev hämtade av Tor och Caroline i Tors Nissan Navara.

Efter ett tag var vi framme, någonstans i Söderåsen.

I Söderåsen var det stora höjdskillnader.

Det var längesedan jag såg björkar. De ligger på nr. 2 på min lista över mina favoritträd.

Tor har ett superbt lokalsinne i skogen, så det var han som hela tiden visade vägen.

Precis som hela Malmö var åsen i söder väldigt grön, väldigt överallt.

Tor har en (o)vana att sparka på Caroline när hon hukar eller lägger sig ner för att fotografera, så Caroline ville hämnas.

Det skiftade hela tiden mellan varmt och på gränsen till kallt.

Tor åt blommor han hittade på marken.

Tor luktade även på träd för att fastställa vilken sort det var. Det var ett plommonträd.

Grön är skönt.

Vet ni vad som också är skönt? Linda.

Vi gick längs en stig. En smal, smal stig.

Caroline hämnades åter en gång till, när Tor drack ur en bäck.

Linda tittade glatt på, skrattandes.

Tor blev ett med naturen.

Linda såg glad ut.

Lika glad var inte Tor. Han missberäknade sin förmåga och avståndet till andra sidan bäcken.

Vilket resulterade i att skon stannade kvar i bäcken.

Efter det lilla, men väldigt roliga, missödet blev det fika.

Efter fikan blev det blommor.

Efter blommorna blev det gudomligt ljus.

Efter det gudomliga ljuset blev det ännu mer gudomligt ljus.

Tor klappade Caroline med en gren.

Caroline klappade Tor.

Linda stod och nästan bad om att bli fotograferad, så söt som hon var.

Vi hittade en utsikt. Där siktade vi utåt.

Vi siktade en bra stund, så vackert som det var.

Mitt i ingenstans stod en grind. Kanske låg Nangijala på andra sidan.

Efter en lång stunds vandring i den täta skogen kom vi till en väg.

Längs den vägen trippade vi framåt.

Jag ställde mig i vägen mitt i vägen. Linda och Caroline började ta bilder på mig.

Vid vägens slut tog det slut. En stor utsikt uppenbarade sig.

Grönska överallt. Det har gått så snabbt, att träden har kommit till liv. Det känns som det alldeles nyss var vinter.

Vi satt och njöt av Söderåsen.

På andra sidan, långt bort, fanns det några träd som inte hade vaknat till liv.

Men solen lyste så fint så det gjorde inget.

Caroline hade färgat håret, vilket hon inte verkade ha vant sig vid.

Linda var så glad för sin nya kamera.

Innan vi åkte hem klagade Tor på hur ett träd hade blivit fällt.