En vårdag mitt i vintern

Jag tror att jag inte är den enda som undrar var vintern har tagit vägen.
Igår, den 13:e januari, åkte jag och Linda på en liten utflykt till stranden i Kämpinge.
Hela stranden låg i lä, och med en skinande sol kändes det verkligen inte som mitt i vintern. Snarare som vår.

Utanför stranden blåste det halv storm, och där var det inte alls någonstans i närheten av så skönt och nästan varmt som det var på stranden som vi gick på.

Vågorna slog sakta in mot sandstranden, och hade hela tiden med sig små, små snäckskal och annat smått som havet förde med sig och lämnade kvar när vattnet åter igen drog sig tillbaka för att återvända några sekunder senare.

Jag och Linda ögnade genom varenda millimeter av sanden efter intressanta saker. Där fanns tusentals snäckskal strax innan vattenbrynet, samt en hel del tång som låg i klumpar lite här och var.

Jag hittade till och med sand som låg i sanden.

Förutom alla snäckskal, all tång och all sand som låg i sanden fanns där så klart även stenar. Stora som små.

Med oss till stranden hade vi en liten picknick. Den bestod utav varm choklad i en svart termos, fem kvarglömda lussebullar och några pappersbitar om vi skulle kladda till det.

Vi satte oss snällt på den lilla altanen till en av badhytterna och packade upp allt vi hade med oss, där var det totalt lä och med solen som hårt gassade blev vi snabbt uppvärmda så att vi fick ta av oss vantar, mössor och knäppa upp våra jackor.

Det var skönt.

När vi hade ätit vår lilla picknick började vi långsamt och lugnt vandra tillbaka mot bilen som stod på den leriga parkeringen, helt ensam.

Var tog vintern vägen?