Ett

I lördags, den fjortonde maj, firade jag och Linda ett år tillsammans. 
Vi tog beslag på en bil och ställde in GPS:en på heldagsutflykt.

Först körde vi genom Veberöd för att Linda skulle avlämna några bilder. Sedan fortsatte vi i riktning mot Kivik.

Vi har länge pratat om att åka och titta på äppleodlingarna som finns där.

Vi kom förbi en gigantisk hage med hundratals får. Där var vi bara tvungna att stanna till och kolla närmare.

Det visade sig vara Christinehofs Ekopark.

Vi sparade positionen på GPS:en och sa att vi skulle återvända hit någon annan gång.

En fårhund sprang runt. Fåren blev rädda och började också springa.

De sprang långt bort.

Efter att ha pratat färdigt med fåren körde vi vidare mot Kivik.

Maskrosor var lika vanliga som rapsfält.

I en samlad skara kan de vara ganska vackra.

Till slut kom vi fram till Kivik. Långa rader av små korta äppleträd låg vid sidan om nästan varje väg.

Vi parkerade vid ett litet café för att kolla närmare.

Dessa träd hade inte börjat blomma ännu.

Men det var inte så mycket att göra åt det.

Stativet var med, så klart, och den tjänade sitt syfte till våra turistbilder. Vi är nu uppe i 24 stycken.
Som alltid hittar du bilderna HÄR.

Strax efter att vi hoppat in i bilen och kört iväg för att se mer av Kivik såg vi en skylt mot Stenshuvud.
Bilens hjul rullade automatiskt ditåt.

På Stenshuvuds parkering parkerade vi. Där fanns en bänk, den satte vi oss vid för att äta lunch.
I små burkar hade vi med oss egen pastasallad med kyckling. I min burk fanns det (utöver kycklingen och pastan) majs, salt och peppar och i Lindas fanns det ärtor.

Som dressing på moset hade vi gjort egen sås. Den var faktiskt god!

Vi tog på oss våra vandrarskor som vi alltid har på när vi är ute och går, vilket vi är väldigt ofta och mycket.
(Vi har inga vandrarskor, men det kändes bra att skriva så.)

Vägen upp till Stens huvuden skulle vara någon kilometer.
Men som fotograf (i detta fallet två stycken) så blir det en del stopp på vägen. Den där kilometern blev lång...

Skogen vi vandrade genom var allt annat än Bokskogen där hemma.

Jag och Linda var inte ensamma i jakten på Stens huvud.

En snigel låg på en sten och solade.

Några blad hängde ner från ett träd.

En stenmur. Hela skogen kändes väldigt icke-svensk.

Linda påpekade att vi knappt gått uppåt och att vi därför redan borde vara ganska högt ovanför havsnivån.
Men det fick hon äta upp. Nästan direkt efter hon hade sagt det såg vi den långa uppförsbacken.
När vi väl tagit oss upp för den pumpade våra hjärtan (mest för varandra, men också av ansträngning) i en snabb takt.

Jag vet inte varför, men gräset som fanns där uppe var grönare än grönast. Det var precis så grönt som bilden visar.
Helt otroligt.

Små blommor gömde sig bland grässtråna.

Vi gick till det norra huvudet (eller så var det ett av de andra, jag minns inte). Där stod redan några andra sällskap.

De tittade.

Och pekade.

Och tittade lite till.

Min haka tappade jag, den föll ner för stupet in i skogen vi lämnat bakom oss. Eller mer korrekt - nedanför oss.
Utsikten tog en stund att ta in. Jag har sett nästan varje del av Sverige, men detta var något helt annat.

På marken kravlade en larv förbi oss. Den var väldigt bestämd i att ta sig någonstans.

Himlen var ypperligt skum; största delen var grå som grått och en del helt blå.

Jag och Linda riggade upp kameran och tog ytterligare några turistbilder.

Ser inte bakgrunden ut som en regnskog i Sydamerika?

Döda träd som lever bland de andra.

Linda gick några steg neråt. Jag lyckades få en liten fluga skarp till vänster i bilden.

Långt bort kunde vi se en liten park. Som en Central Park fast tvärt om. Skog runtom den i stället för hus.

Fler döda träd.

Vi bestämde att vi skulle hit igen när det är höst och träden är målade med höstens färger.

Det satt en liten fågel och visslade uppe på en trädtopp.

Det lät något i stil med "pip, piiip, PIP".

Mitt stativ stod kvar där uppe.

Där fanns en buske med blommor, jag var ju bara tvungen att ta en bild på den.

Linda tog en bild på mig. Skärpedjupet...

Klockan började bli sen eftermiddag, vi kände oss färdiga på huvudet och började gå neråt.

Jag tog några bilder på blommorna i det supergröna gräset.

Denna gång i motljus.

På vägen tillbaka mot bilen fick vi syn på en liten pälsig varelse, antagligen en mård (som ett sällskap bakom oss påpekade).

Här är sällskapet med stora mårdkunskaper.

Tidigare på dagen när vi körde mot Kivik kom vi förbi Brösarps Backar, och sa att vi skulle stanna till där på vägen hem. 

Det gjorde vi.

Backarna var många. Och backarna var gröna.

Linda och jag gick upp på en av backarna, en som var ganska högt upp. Där såg man bra utöver landskapet.

Självklart blev det fler bilder på flickvännen min.

Gräset på backen var helt fyllt av små gula blommor, som du ser en av på bilden.

Det var nu lite småkyla i luften.

Backbesöket varade inte så lång tid.

Vi gick bara upp för en backe, stannade där och fotade, gick ner igen och satte oss i bilen.

Men bilderna där uppe blev ganska bra. Även fast himlen var helt grå.

På väg ner för backen tog jag en bild på Linda. Solen låg nu ganska lågt.

Här är en bättre bild på de tusentals blommorna.

När vi körde därifrån var det raka sträckan hem, som tog runt nittio minuter. Vi kom bland annat igenom ett våldsamt ösregn.

Trots ösregnet (tack och lov att bilen hade tak) var detta den mysigaste utflykten jag och Linda har gjort.
Jag vet att det kommer bli många, många fler.

Gud vad jag älskar den tjejen.