måndag 28 mars 2011
Det här med free-lensing är något jag borde fortsätta att utforska...
Kategorier:
porträtt
...........
söndag 27 mars 2011
I går hade min skola vernissage för ännu en utställning. Denna gång på Falsterbo Konsthall, där alla på estetlinjen ställer ut alla möjliga sorters konstverk. Efter konsthallen strosade jag och Linda iväg i geografin för vi hade med oss fika så att vi kunde göra en liten utflykt bara vi två.
Det kom många fler som ville kolla på vår utställning än jag hade trott. Det var kul!
En av väggarna på konsthallen var fina.
Med glada humör gick jag och Linda iväg efter att familjen samt mormor och morfar hade kört hemåt igen.
Vi kom ut på en stor fin golfbana där vi korsade en liten smal bro.
En svan låg och flöt omkring i det lugna vattnet.
I dessa färger ser landskapet ut som en öken. Det stod ett träd en bit bort som påminde om en scen ur Afrikas slätter. Om bara någon månad är allt grönt igen, det längtar jag efter.
Svanen flaxade till med sina gigantiska vingar och flög iväg. Jag hade ingen aning att svanar lät så hemskt mycket när de flyger.
Vi gick bort till det fina trädet. Det var fint.
Men Linda var finare. Det är hon alltid.
Sedan ställde jag mig upp och gick närmare dessa strån.
Jag och Linda gick ute vid havet, därför trodde vi att det skulle blåsa en hel del.
Men det var faktiskt vindstilla.
Vädret var kalasbra. Solen sken, himlen var blå, det blåste inget märkbart.
I en ryggsäck hade vi plockat med oss varsin baguette, dricka och massor av goda kex.
På en medhavd filt satt vi och knaprade vi på vår picknick. Det blev så pass varmt att vi fick ta av oss våra jackor.
Nere vid vattnet stod mängder med pålar. Varför vet jag ej.
På andra sidan sipprade små ljusstrimlor ut.
Det fanns ännu ett av dessa staket uppe på land. Jag satte mig ner precis intill för att kolla närmare.
Jag har ingen som helst aning vad dessa är till.
Fyren där borta hör till fågelstationen.
Det kom många fler som ville kolla på vår utställning än jag hade trott. Det var kul!
En av väggarna på konsthallen var fina.
Med glada humör gick jag och Linda iväg efter att familjen samt mormor och morfar hade kört hemåt igen.
Vi kom ut på en stor fin golfbana där vi korsade en liten smal bro.
En svan låg och flöt omkring i det lugna vattnet.
I dessa färger ser landskapet ut som en öken. Det stod ett träd en bit bort som påminde om en scen ur Afrikas slätter. Om bara någon månad är allt grönt igen, det längtar jag efter.
Svanen flaxade till med sina gigantiska vingar och flög iväg. Jag hade ingen aning att svanar lät så hemskt mycket när de flyger.
Vi gick bort till det fina trädet. Det var fint.
Men Linda var finare. Det är hon alltid.
Jag la mig ner på marken (som en gångs skull var torr) och tog denna bild.
Sedan ställde jag mig upp och gick närmare dessa strån.
Jag och Linda gick ute vid havet, därför trodde vi att det skulle blåsa en hel del.
Men det var faktiskt vindstilla.
Vädret var kalasbra. Solen sken, himlen var blå, det blåste inget märkbart.
I en ryggsäck hade vi plockat med oss varsin baguette, dricka och massor av goda kex.
På en medhavd filt satt vi och knaprade vi på vår picknick. Det blev så pass varmt att vi fick ta av oss våra jackor.
Nere vid vattnet stod mängder med pålar. Varför vet jag ej.
Vi gick närmare för att inspektera.
På andra sidan sipprade små ljusstrimlor ut.
Det fanns ännu ett av dessa staket uppe på land. Jag satte mig ner precis intill för att kolla närmare.
Jag har ingen som helst aning vad dessa är till.
Fyren där borta hör till fågelstationen.
Vi började bli trötta i våra ben och kroppar, så vi gick mot busshållplatsen. Men för att komma dit fick vi först korsa golfbanan och två parkeringar. Ungefär en timme senare hoppade vi av vid Hyllie Station där vi blev hämtade av min snälla mamma och syster.
Sådana här utflykter har jag saknat väldigt jättemycket. Bara jag och Linda ute någonstans tillsammans.
söndag 20 mars 2011
Lindas brors barn Elias fyller fyra år nu på tisdag. Igår eftermiddag var vi hembjudna på kalas för den lille plutten.
Det enda Elias har pratat om den senaste tiden är att han ville ha en skateboard. Tur som han hade så fick han en!
Självklart ville han ut och prova den direkt. Alma följde också med, fast hon trampade på sin cykel.
Det gick blixtsnabbt för honom att snappa upp hur man åker på den.
Utöver brädan fick han också skydd för armbågar, handleder och knän.
Våren var i luften och det var mer än skönt att vara ute och leka.
Linda var lika söt som vanligt.
Som vanligt ombads jag att ta en gruppbild.
Vi stannade ute ganska länge. Barnen hade roligare än någonsin och Elias övade och övade och övade på sin bräda.
Alma var också lika söt som vanligt.
Det enda Elias har pratat om den senaste tiden är att han ville ha en skateboard. Tur som han hade så fick han en!
Självklart ville han ut och prova den direkt. Alma följde också med, fast hon trampade på sin cykel.
Det gick blixtsnabbt för honom att snappa upp hur man åker på den.
Utöver brädan fick han också skydd för armbågar, handleder och knän.
Våren var i luften och det var mer än skönt att vara ute och leka.
Linda var lika söt som vanligt.
Som vanligt ombads jag att ta en gruppbild.
Vi stannade ute ganska länge. Barnen hade roligare än någonsin och Elias övade och övade och övade på sin bräda.
Alma var också lika söt som vanligt.
När klockan närmade sig senare fick vi börja gå in för att äta middag.
Hemma hos Martin bjuds det alltid på exceptionell mat, han är utbildad matlagare!
Efter maten gick vi ut en stund till.
Solen började gå ner och det blev allt mindre varmt i luften, därför gick vi in ännu en gång och fortsatte lekandet inomhus.
Kategorier:
barn
fredag 18 mars 2011
Min kompis Fredrik fyllde 19 år. Jag var i krokarna till hans skola och passade på att träffa honom en stund innan jag skulle fika med Linda efter hennes jobb.
Fredrik har jag känt sedan dagis, men på senare år har träffas vi allt mer sällan, tråkigt nog.
Vi hann snacka ett litet tag innan han skulle ta bussen hem.
Sådär tre kvart senare kom Linda ner till Västra Hamnen för att vi skulle ta en fika efter hennes jobb.
Dagen var hemskt blåsig. Och kall.
Men vi satt som tur var inomhus på Espresso House. Det var nog andra gången vi har fikat sedan vi träffades.
Så ofta fikar vi!
När vi hade fikat klart försökte vi gå en liten runda nere i hamnen. Men blåsten gjorde att det kändes lika kallt som i vintras.
Fredrik har jag känt sedan dagis, men på senare år har träffas vi allt mer sällan, tråkigt nog.
Vi hann snacka ett litet tag innan han skulle ta bussen hem.
Sådär tre kvart senare kom Linda ner till Västra Hamnen för att vi skulle ta en fika efter hennes jobb.
Dagen var hemskt blåsig. Och kall.
Men vi satt som tur var inomhus på Espresso House. Det var nog andra gången vi har fikat sedan vi träffades.
Så ofta fikar vi!
När vi hade fikat klart försökte vi gå en liten runda nere i hamnen. Men blåsten gjorde att det kändes lika kallt som i vintras.
Med raska steg gick vi mot bussen och åkte hem.
Kategorier:
porträtt
torsdag 17 mars 2011
Jag och Linda lånade bilen en dag förra helgen. Vi körde iväg för att jag skulle ladda mitt busskort, men också för att passa på att göra en liten kort utflykt.
Vi står ju mellan två årstider nu. Det är inte så pass kallt att man kan kalla det för vinter, men inte heller så pass behagligt för att kunna påstå att det är vår. Inga blommor (förutom snödroppar och vintergäck) har börjat blomma, och träden är lika kala som de varit de senaste månaderna.
Hur som helst, efter en kort tur in i Limhamns tobaksaffär körde vi till Hammarspark. Vi tänkte att det kanske skulle vara åtminstone lite fint där. Men ack nej.
Gångarna var geggiga och himlen helgrå, så vi stannade inte så länge.
Vi gick i alla fall en liten runda. Fast inte på gångarna, utan på gräset precis intill för att inte smutsa ner våra skor allt för mycket.
Inga blommor och inga blad. Då får man plåta små kottar i stället.
Strax innan vi körde hemifrån ringde vi till Lindas bror Martin för att höra om de var hemma eftersom de bor alldeles intill parken.
Familjen var hemma, när vi kom dit berättade Martin för oss att lilla Elias hade hittat sin lilla plånbok där han hade massor av glasspengar. Han hade lovat honom att få köpa glass, så jag och Linda körde honom glatt till Kajutan (en restaurang nere i Småbåtshamnen).
Det blev vaniljglass, med strössel och chokladsås. Kostade bara tjugo kronor och det var inte lite glass!
Elias tyckte det var jättegott.
Med sina pengar bjöd Elias mig och Linda på en glass också. Vi delade på en, och det var alldeles tillräckligt.
Han orkade äta upp nästan hela skålen med glass. När han var mätt sa vi att vi kunde gå ut och mata ankorna.
Martin hade gett oss några knäckebröd som vi tog med oss.
Strax nedanför Kajutan låg vattnet där också ankorna simmade omkring lugnt och fint.
Anka = namn på alla fåglar för ett litet barn.
Vattnet var fyllt av svanar, stora och lite mer mer stora. Några som var mindre, men inte små, utan större än vanligtvis.
Jag, Linda och Elias gick längs bryggan och pratade om lite allt möjligt.
Efter en stund började tiden rinna iväg. Vi kunde inte stanna hur länge som helst.
Vi står ju mellan två årstider nu. Det är inte så pass kallt att man kan kalla det för vinter, men inte heller så pass behagligt för att kunna påstå att det är vår. Inga blommor (förutom snödroppar och vintergäck) har börjat blomma, och träden är lika kala som de varit de senaste månaderna.
Hur som helst, efter en kort tur in i Limhamns tobaksaffär körde vi till Hammarspark. Vi tänkte att det kanske skulle vara åtminstone lite fint där. Men ack nej.
Gångarna var geggiga och himlen helgrå, så vi stannade inte så länge.
Vi gick i alla fall en liten runda. Fast inte på gångarna, utan på gräset precis intill för att inte smutsa ner våra skor allt för mycket.
Inga blommor och inga blad. Då får man plåta små kottar i stället.
Strax innan vi körde hemifrån ringde vi till Lindas bror Martin för att höra om de var hemma eftersom de bor alldeles intill parken.
Familjen var hemma, när vi kom dit berättade Martin för oss att lilla Elias hade hittat sin lilla plånbok där han hade massor av glasspengar. Han hade lovat honom att få köpa glass, så jag och Linda körde honom glatt till Kajutan (en restaurang nere i Småbåtshamnen).
Det blev vaniljglass, med strössel och chokladsås. Kostade bara tjugo kronor och det var inte lite glass!
Elias tyckte det var jättegott.
Med sina pengar bjöd Elias mig och Linda på en glass också. Vi delade på en, och det var alldeles tillräckligt.
Han orkade äta upp nästan hela skålen med glass. När han var mätt sa vi att vi kunde gå ut och mata ankorna.
Martin hade gett oss några knäckebröd som vi tog med oss.
Strax nedanför Kajutan låg vattnet där också ankorna simmade omkring lugnt och fint.
Anka = namn på alla fåglar för ett litet barn.
Vattnet var fyllt av svanar, stora och lite mer mer stora. Några som var mindre, men inte små, utan större än vanligtvis.
Jag, Linda och Elias gick längs bryggan och pratade om lite allt möjligt.
Efter en stund började tiden rinna iväg. Vi kunde inte stanna hur länge som helst.
Så vi gick tillbaka till bilen, körde hem till Martin, stannade och pratade en stund. Sedan körde vi hem igen.