söndag 30 augusti 2015
Dag tre började tidigt på morgonen, dock inte lika tidigt som dagen innan.
Idag var i alla fall tunnelbanan igång igen, så att vi inte skulle behöva gå överallt.
Här är en bild från "wifi-rummet", där alla samlades efter frukosten och på kvällen innan sängdags.
Folk som var tvungna att hålla sig uppdaterade med omvärlden. Vi var inte en av dem, dock satt vi där och kollade vädret och andra små nödvändigheter.
Här är en bild på vårt badrum. Det som var mest intressant var att man inte kunde spola ljummet vatten, utan bara jättekallt eller jättevarmt.
Här är Linda i en av de trånga gångarna.
Columbia Hotel, som det så fint hette, såg pampigt ut utifrån också.
Såhär såg vi ut utifrån.
Det var varmt, så vi klädde oss ganska tunt.
Sedan gick vi till Sainsbury's och handlade vatten och lite att tugga på.
Bland annat detta.
Vi gick mot Notting Hill.
Allting såg väldigt brittiskt ut.
En bestående detalj var alla vråldyra bilar som vrålade förbi flera gånger i minuten.
Vi hade kunnat åka buss, men förstod oss inte riktigt på oss hur bussystemet fungerade.
Det blev varmare och varmare.
Husen intill gatorna började gradvis bli mer och mer lyxiga.
Även inne på sidogatorna var det fint.
Det märktes att vi kommit in i Notting Hill.
Plötsligt var allting som taget ur en Hollywoodfilm från London.
Inklusive alla dyra bilar.
Vi fortsatte, utan något direkt mål.
När vi kom till en viss gata tittade vi ner, och såg massor av underbart färgsprakande hus.
Så vi gick ner mot den gatan.
Det kändes som att de flesta turisterna inte brukade gå här, vi var tämligen ensamma.
Alla hus var målade i olika färger. Utanför varje dörr stod en fin bil parkerad. Det var nu uppenbart att vi var i Notting Hill.
En man stod och handtvättade sin golf.
Vi var ganska tagna av hus annorlunda allting var, mot det vi var vana vid från Sverige.
Vad som var nästan mer konstigt var att vi var helt ensamma. Någon enstaka människa kom ut från något hus, eller gick in i ett, men inga turister syntes till.
Här hade jag och Linda kunnat bo.
Det bästa av allt var att gatorna bara fortsatte och fortsatte.
En så enkel sak som att måla ett hus i en annan färg än vit, och sedan måla nästa i en annan, gör så hemskt mycket för intrycket.
Varför gör vi inte så i Sverige?
Fler dyra bilar.
Vi började gå ut från Notting Hill. Tror jag. Vet inte riktigt var gränsen gick.
De dyra bilarna fortsatte rulla förbi oss.
Plötsligt kom vi in på en gata full av söta små affärer.
Vi fortsatte på den gatan. Nästan bara antikaffärer.
Nu blev vi inblandade bland fler och fler turister.
Hunden låg under bordet och skällde lite halvhögt på folket som gick förbi.
Utan förvarning kom vi förbi en sidogata, fylld av små stånd!
Vi kunde inget annat än gå in på den gatan och se vad det var!
Det såldes allt möjligt. Papper, smycken, porslin, kameror, bilder... listan kan göras lång.
Många fina kameror.
Dock alldeles för dyra mot vad de var värda. Synd.
Här gick tusentals människor.
Det var en lång gata, marknaden tycktes aldrig ta slut.
Pip, pip, sa fåglarna.
Tydligen var detta Portabello Market. Vi hade ingen aning.
Det såldes frukt och grönsaker.
Det såg gott ut.
Folk stod och drack och pratade.
Eller så tog man det lugnt tillsammans med en bok och en kopp kaffe.
Det såldes allt möjligt.
Linda och jag började bli hungriga på lunch.
Vi visste inte riktigt på vad däremot.
Så vi köpte mat på Subway, och tog med oss våra mackor för att sätta oss och äta den någon annanstans.
Men vi hade svårt att hitta någon annanstans.
Inga parker, inga gräsmattor. Bara gator och trottoarer.
Vi vek ner på en sidogata, och kom in i ett område av högljudd hiphopmusik och folk som tränade på utegym.
Här kändes som en passande plats att äta lunch.
Så vi satte oss ner på en bänk och åt våra Subway-mackor.
Sedan gick vi vidare.
Vi gick förbi en annan marknad.
Just nu hade vi inte någon större aning om var vi var på väg. Så vi gick till tunnelbanan.
Som alla andra gjorde satte vi oss ner på varsin stol och väntade på att tåget skulle ta oss någon annanstans.
Efter en stund närmare vi oss någon annanstans.
Idag var i alla fall tunnelbanan igång igen, så att vi inte skulle behöva gå överallt.
Här är en bild från "wifi-rummet", där alla samlades efter frukosten och på kvällen innan sängdags.
Folk som var tvungna att hålla sig uppdaterade med omvärlden. Vi var inte en av dem, dock satt vi där och kollade vädret och andra små nödvändigheter.
Här är en bild på vårt badrum. Det som var mest intressant var att man inte kunde spola ljummet vatten, utan bara jättekallt eller jättevarmt.
Här är Linda i en av de trånga gångarna.
Columbia Hotel, som det så fint hette, såg pampigt ut utifrån också.
Såhär såg vi ut utifrån.
Det var varmt, så vi klädde oss ganska tunt.
Sedan gick vi till Sainsbury's och handlade vatten och lite att tugga på.
Bland annat detta.
Vi gick mot Notting Hill.
Allting såg väldigt brittiskt ut.
En bestående detalj var alla vråldyra bilar som vrålade förbi flera gånger i minuten.
Vi hade kunnat åka buss, men förstod oss inte riktigt på oss hur bussystemet fungerade.
Det blev varmare och varmare.
Husen intill gatorna började gradvis bli mer och mer lyxiga.
Även inne på sidogatorna var det fint.
Det märktes att vi kommit in i Notting Hill.
Plötsligt var allting som taget ur en Hollywoodfilm från London.
Inklusive alla dyra bilar.
Vi fortsatte, utan något direkt mål.
När vi kom till en viss gata tittade vi ner, och såg massor av underbart färgsprakande hus.
Så vi gick ner mot den gatan.
Det kändes som att de flesta turisterna inte brukade gå här, vi var tämligen ensamma.
Alla hus var målade i olika färger. Utanför varje dörr stod en fin bil parkerad. Det var nu uppenbart att vi var i Notting Hill.
En man stod och handtvättade sin golf.
Vi var ganska tagna av hus annorlunda allting var, mot det vi var vana vid från Sverige.
Vad som var nästan mer konstigt var att vi var helt ensamma. Någon enstaka människa kom ut från något hus, eller gick in i ett, men inga turister syntes till.
Här hade jag och Linda kunnat bo.
Det bästa av allt var att gatorna bara fortsatte och fortsatte.
En så enkel sak som att måla ett hus i en annan färg än vit, och sedan måla nästa i en annan, gör så hemskt mycket för intrycket.
Varför gör vi inte så i Sverige?
Fler dyra bilar.
Vi började gå ut från Notting Hill. Tror jag. Vet inte riktigt var gränsen gick.
De dyra bilarna fortsatte rulla förbi oss.
Plötsligt kom vi in på en gata full av söta små affärer.
Vi fortsatte på den gatan. Nästan bara antikaffärer.
Nu blev vi inblandade bland fler och fler turister.
Hunden låg under bordet och skällde lite halvhögt på folket som gick förbi.
Utan förvarning kom vi förbi en sidogata, fylld av små stånd!
Vi kunde inget annat än gå in på den gatan och se vad det var!
Det såldes allt möjligt. Papper, smycken, porslin, kameror, bilder... listan kan göras lång.
Många fina kameror.
Dock alldeles för dyra mot vad de var värda. Synd.
Här gick tusentals människor.
Det var en lång gata, marknaden tycktes aldrig ta slut.
Pip, pip, sa fåglarna.
Tydligen var detta Portabello Market. Vi hade ingen aning.
Det såldes frukt och grönsaker.
Det såg gott ut.
Folk stod och drack och pratade.
Eller så tog man det lugnt tillsammans med en bok och en kopp kaffe.
Det såldes allt möjligt.
Linda och jag började bli hungriga på lunch.
Vi visste inte riktigt på vad däremot.
Så vi köpte mat på Subway, och tog med oss våra mackor för att sätta oss och äta den någon annanstans.
Men vi hade svårt att hitta någon annanstans.
Inga parker, inga gräsmattor. Bara gator och trottoarer.
Vi vek ner på en sidogata, och kom in i ett område av högljudd hiphopmusik och folk som tränade på utegym.
Här kändes som en passande plats att äta lunch.
Så vi satte oss ner på en bänk och åt våra Subway-mackor.
Sedan gick vi vidare.
Vi gick förbi en annan marknad.
Just nu hade vi inte någon större aning om var vi var på väg. Så vi gick till tunnelbanan.
Som alla andra gjorde satte vi oss ner på varsin stol och väntade på att tåget skulle ta oss någon annanstans.
Efter en stund närmare vi oss någon annanstans.