"Den sanna fotografin" Del 1

Ögonen är konstant på spänn. Söker igenom alla vinklar och vrår. Sen händer det. Ögonblicket. Bråkdelen av sekunden. Ljuset som faller på huset och lägger en bastant och fulländad skugga på marken bakom. Den förbiseende kvinnan som vandrar genom gränden och den hemlösa mannen som ligger och sover på den blöta och kalla marken precis framför, både helt ovetandes.

Jag älskar fotografi. Jag är inte begränsad med ett intresse inom bara ett område. Jag fotograferar allt.
Men det är bara en sorts bilder som får mig att verkligen känna den där känslan som nästan tar luften ur lungorna när jag tittar på den nära på perfekta exponeringen.
Gatufoto.
Den största faktorn är tur. Att vara på rätt ställe vid rätt tid. Man har bara en chans.
Bara en möjlighet att föreviga händelsen. Finns ingenting att påverka förutom kompositionen innan slutaren gör sitt jobb.


Jag må vara ung och dum, men att strosa omkring i stan är något av det bästa jag vet. Jag syftar inte på shopping. Jag syftar inte på fika (även fast jag inte har något emot det). Och jag syftar inte på att ränna omkring och störa lokalbefolkningen om kvällarna tillsammans med onyktra ungdomar.
Jag syftar på att beskåda. Betrakta. Iaktta livet på gatorna. Att inte ha en minsta aning om vad som kommer att hända, men ändå hoppas på att någonting kommer att hända.

Friheten. Inga förutbestämda regler. Inga tidsbegränsningar.
Det är allt annat än när man ska fotografera en solnedgång. Då måste man vara på plats innan den har startat. Och när den väl är på väg ner är det över på bara minuter.

Även det tekniska. För att fånga folket behövs ingen monsterkamera med vädertätning, 8 fps, inbyggt batterigrepp, en stor och dyr extern blixt och så vidare. Tvärt om. Ju mindre desto bättre. Det är till och med fullt acceptabelt att bara hålla sig till Auto-läget.

Allt handlar om att smälta in. Att vara en i mängden. Att vara en Svensson.

------------------------------------------

Om man jämför mig med en 63 år gammal fotograf som sysslat med foto i flera decennier klassas jag förmodligen som bara nybörjare. Men under mitt år som amatörfotograf har jag lärt mig en hel del och jag har utvecklats mer än jag kunnat hoppas.

Malmö är en stor stad. Nej förresten, låt mig omformulera mig. Malmö är en fantastiskt komprimerad världsdel. Här finns allt. I alla fall nästan. I Malmö hittar man allt från den mest svenske medelklass-svensken som har t-shirt, jeans och strumpor i sandalerna till en tiggandes spansktalande kvinna mitt på gågatan. Ingen dag är den andra lik.

Malmö stad är som skapad för gatufoto. Alla är vana vid turister så vem som helst är fullt kapabel till att vandra omkring med en kamera utan att någon egentligen lägger märke till den.

Det här är mitt första gatufotografi. Denna bänken är så gott som alltid ockuperad av någon. Taget i Limhamn en eftermiddag då allt var som det brukade. Skuggorna, geometrin, symmetrin, de två männen som satt och diskuterade någonting. Jag föll för det direkt.

Jag stod ett par sekunder och tittade på den här mannen innan jag knäppte av. Han satt så intensivt och koncentrerat och skrev. Hade inte en aning om att jag stod precis utanför. Men sen när jag väl skulle föreviga honom höjde han sitt huvud och såg mig. Fortfarande lika koncentrerad. Nu i efterhand anser jag att den bara blev bättre med ögonkontakten. Man kan verkligen känna hur han tänker. Men just vad vet han bara själv.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om detta fotografiet. Under hela dagen hade det duggat och stundvis regnat. Jag var ute och gick omkring med kameran i handen. När jag hade gått förbi Gustav Adolfs Torg såg jag dessa 3 arbetarna som, jag trodde, hade tagit rast.

Jag gick längs gågatan. Det var i början av Januari. Kylan var uppenbar. Marken var blöt.Bara tre månader efter mitt fotointresse hade tagit start, så mina kunskaper var inte de bästa. Plötsligt ser jag denna kvinnan sittandes på bara marken, tiggandes om pengar med ett pappersglas i handen. Hon såg inte ut som den "vanliga" hemlösa som man ser lite då och då i stan. Det var något speciellt med henne. Jag gick fram till kvinnan och sträckte ner handen i fickan. Fingrarna letade ivrigt efter plånboken. Allt jag hade, i mynt, var femton kronor. Jag gav dem till henne. Glädjen sprudlade, mungipornas vinkel inverterade. Hon var nu glad. Mina mynt var de enda i, det förmodligen upphittade, glaset. Kvinnan sade någonting på ett språk som för mig var lika främmande för mig som snö är för en afrikan. Men det lät som Spanska. Hon gjorde en religiös gest med händerna, ett korstecken.
Även fast hon inte kunde mitt språk och jag inte kunde hennes, så frågade jag henne om jag fick fotografera. Förvånande nog förstod hon vad jag menade.
Jag backade bak två-tre meter och satte sökaren mot ögat. Sen sade det klick.
Även fast det var en kall svensk vinterdag minns jag den som en av de varmaste. Om jag kunde sätta ett ord för bilden skulle det vara värme. En värme som döljer en smärta och längtan.
Jag tackade henne, sedan begav jag mig vidare. Det var första och sista gången jag såg henne, men minnet kommer förevigt leva kvar hos mig.

På tisdagar var det alltid en fotolektion. Alltså tog jag bussen med kameran med mig istället för att cykla. Varje tisdag gick jag också hem. Antingen tog jag en omväg genom stan eller en aningen rakare väg bortom pildammsparken. Rundan hem brukade ta strax över en timme beroende på väder och humör.
Detta fotografiet är taget på just en sådan dag. Jag hade nästan precis lämnat skolan och befann mig fortfarande i kvarteret. En ensam och till syntes uttråkad och dyster man gick ner längs gatan. Linjerna bakom honom, fönsterrutan, hans kroppsspråk. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte tog bilden.

Att "skjuta från höften" är också ett moment i gatufoto. Det är ganska svårt att behärska i början när man inte är van. Men med tiden lär man sig se med det tredje ögat (objektivet). Man kan gissa sig till vad som kommer med i bilden även fast man inte håller kameran framför ögonen. Jag säger inte att jag behärskar detta till fullo. Men det är mycket kul att hålla på med. De man fotograferar ser bara en kamera (om de ser den), inte en fotograferande kamera. Bilderna blir som bäst när man gömmer sig i mängden och inte blir sedd av människan.
I detta fotografiet är huvudkaraktärerna tre kvinnor på en bänk. Jag såg dem när jag nyss hade passerat Möllan på väg till Södervärn. Jag sköt från höften, därför blev den aningen oskarp. Men det är inte den tekniska kvaliteten som man är ute efter i gatufoto. Det är människorna.

------------------------------------------

Nu har jag berättat lite om en av de saker jag brinner för. Om jag hade tiden skulle jag mer än gärna fortsatt skriva i minst en timme till med många fler bildexempel.
Jag propagerar inte för att du skall börja gatufotografera. Verkligen inte. Det jag säger är att detta är min syn på fotografi.

Den sanna fotografin.