En tur in i dimmans land

Sommaren är verkligen passerad nu. Höstens säsong gör sig påmind varje dag.
Mitt favoritväder pryder dagarna allt oftare; dimman.
Jag och Linda tog en sväng till Bokskogen i Torup för att reka lite inför den kommande lördagens parfotografering.

Det var en torsdag.

Det var en dimmig torsdag.

Skånes platta ansikte var inte långsynt.

Ödsligheten var ett faktum.

Ensamheten var grupperad.

Bokskogen stod stadigt.

Vi fick äntligen den höstliga turistbilden vi velat ta så länge. Äntligen.
http://everydaytourists.blogspot.com/

Skogshelgen - del 2

Vi blev väckta vid halv sju, om jag inte minns fel. Då var det ganska mörkt ute.
Det var frost på gräset utomhus och på glasrutorna på bilarna. Alltså hade det varit kallt under natten.
Alltså var det stor sannolikhet att det skulle bli morgondimma. Alltså längtade jag och Linda väldigt mycket.

Jag och Linda började äta frukost före alla andra. När vi var uppätna klädde vi oss från topp till tå och steg ut i morgonkylan.

Solen hade börjat titta fram från bakom träden.

Vi hade turen att ha en liten sjö precis utanför stugan. Dit gick vi.

Som vanligt ute i ingenstans var det total tystnad.

Frosten klämrade sig hårt fast i grässtråna och på bladen.

När solen hade sträckt sig så pass långt upp att vi träffades av den kände vi oss genast inte lika kalla.
Det blev faktiskt varmt.

Mitt grymt skitiga uv-filter ställde till med en stor reflex från solen. Men det störde inte.

Jag är en naturmänniska, vilket kanske märks på bilderna jag lägger upp. Björkar och granar är mina absolut favoritträd.
Här fanns båda två.

När familjerna i stugan var färdiga gick vi tillbaka för att åka iväg till en annan sjö för att fiska.
Väl där började jag och Linda inte fiska. Vi gick runt och fotograferade istället.

Hur kunde vi inte motstå det?
Med både varmt solljus och kall blå dimma samt rök från en brasa.

Det var fortfarande tyst. Jag kan inte ens minnas att ha hört en enda fågel.

Det kan dock ha berott på att jag var i någon form av extas på grund av platsen och vädret.

Nere vid sjön fanns en hydda för förvaring samt en grillplats.
Ett gäng hade redan bosatt sig där när vi anlände. Men vi samsades om utrymmet.

De stod och testade fiskelyckan.

Lyckan var svårfångad.

Jag och Linda gick djupare in i skogen. Träden omringade oss och solen upplyste oss.

Vid vissa gläntor sken solstrålarna något oerhört vackert. Vi stannade upp och bara tittade.

Därför tycker jag att du ska göra detsamma. Bara titta. Försöka supa in känslan jag förhoppningsvis lyckats förmedla.

Även skogsbilder kan bli kvadratiska, tro det eller ej.

Vad vore ett blogginlägg utan en bild på självaste Linda?

Och vad vore ett blogginlägg utan en svartvit bild?

När vi hade tagit tillräckligt med bilder gick vi tillbaka mot sjön för att börja fiska.

Solen verkade inte vara färdig med morgonens föreställning.

Långt ifrån färdig.

Vi hittade två fiskespön som hade blivit förberedda åt oss, de tog vi och gick ner till vattnet.
Vi fiskade och fiskade och fiskade, men inget hände...

Vi gick till andra bryggor för att prova. Vissa var upptagna.

Precis efter denna bild blev tagen brast Karin (på bilden) ut i ett kort skratt.
Jag och Linda hade halvsmugit upp bakom henne, och båda vi två tog en bild på henne exakt i samma sekund.

Vi gick vidare till en annan brygga där vi stod en stund ytterligare och försökte få napp. Men det ville sig inte.
Jag gick till min väska för att byta från 35:an till 85:an. När jag hade bytt och tagit en bild och zoomat in i den märkte jag att den var ovanligt brusig för att vara tagen på ISO 200. Trodde jag...
Det visade sig vara ISO 2000. Nästan tre och ett halvt steg för mycket. Jag kan inte alls förstå hur jag inte kunde ha märkt det tidigare. Alla bilder från hela morgonen var tagna med ISO 2000. Jag blev ganska arg på mig själv till en början. Men det gick ju inte att göra något åt det, så jag accepterade mitt misstag och levde vidare.
Tur nog har jag en bra kamera. Jag är ganska säker på att du inte ens har sett störande brus i någon av bilderna hittills i detta inlägg, för att vara ISO 2000.

Efter att ha satt ner till ISO 200 tog jag denna bild. Det blev den sista bra bilden på hela dagen.
Min lust att fotografera försvann lite när jag märkte mitt misstag.

Till lunch åt vi grillade korvar i bröd. Dock inte brödet på bilden, utan riktigt korvbröd.

För de andra hade det blivit några fångster.

Fiskarna hängde och visade upp sig på en spik utanpå hyddan.

När klockan närmade sig halv fem packade vi ihop oss och åkte hem mot lilla Malmö.
Vi kom hem vid sju eller åtta. Jag sov mesta delen av vägen.
Denna helg var precis vad jag behövde. Avkopplande och njutande av naturens lugn.
Inte för att jag är stressad annars, för det är jag inte, men ändå skönt med omväxling mot miljön här hemma.

Skogshelgen - del 1

Lindas familj är en fiskarfamilj. Tidigare i år åkte jag med hela gänget till Harasjömåla för att fiska.
Nu i helgen var vi där igen för att jaga vattenkreaturer. Denna gång var det ganska många grader kallare.

Till skillnad från förra gången, i början av året, var vi ganska mycket mer påklädda. Jag hade följande på mig:
Kalsonger, långkalsonger, jeans, regnbyxor, t-shirt, 2st tjocka tröjor, vinterjacka och två par strumpor. Samt ett par vantar och en lagom varm mössa såklart.
Kanske låter överdrivet. Men det var det icke. Fiska är en ganska stillastående aktivitet, vilket i kombination med få plusgrader kan bli ganska kallt.

På lördagen, när vi körde dit, fiskade vi vid samma sjö som förra gången. Och slog läger vid samma plats som förra gången. Och åt samma mat som förra gången; korv med bröd.
Jag lärde mig hur en (för mig) ny funktion på kameran fungerade. Funktionen att kameran tar x antal bilder helt av sig själv, och dessutom fokusera innan varje. Ganska imponerande. Dock ganska meningslös.
Bilden ovan är taget på det viset, därav Anne-Sofies skratt.

Också som förra gången var fiskarna svårflörtade. Jag och Linda gick en tur i skogen längs sjön för att prova turen vid andra små bryggor. Men turen hittade vi inte.

Till skillnad från förra gången var skogen nu inte lika grön, utan mer gul.

Försök klura ut hur denna är tagen.

Genom att lura fiskarna att vi inte skulle våldsamt mörda dem trodde vi att de skulle komma till oss.
Men det gick inte.

Vinden var avlägsen. Sjön låg stilla.

Det var antagligen så att jag och Linda var för bra för att få napp. Så måste det ha varit.

Jag nämnde kylan tidigare. Men tur nog kikade solen fram lite då och då även fast det var en, till början, ganska mulen dag.

Framåt eftermiddagen lättade himlen upp. Men solen klättrade längre och längre ner, vilket gjorde det mer kyligt allt eftersom.

Jag och Linda gick klart varvet runt sjön.
När klockan närmade sig dags-att-åka-till-stugan-och-äta-tiden packade vi ihop oss och körde tillbaka.
Vi åt spaghetti och köttfärssås och blev jättemätta.

Senare på kvällen gick jag och Linda ut för att fotografera stjärnorna. Det har vi velat prova jättelänge, vilket  inte går i en storstad. Men nu när vi var ute i ingenstans var det ett perfekt tillfälle.

Stjärnor fanns det gott om.

Och så lattjade vi oss såklart. När det började bli kallt och vi hade fått de bilder vi ville gick vi in igen.

Där inne mumsade vi på chips och choklad. Jag spelade lite Pokémon på min mobil, och vi tittade på när de andra spelade kortspel och förde ett himla liv.
Sedan la vi oss i sängen där vi spelade Angry Birds till vi skulle sova.
Morgonen därpå hade vi planerat att fotografera morgondimman. Vi såg verkligen fram till det...