Och vi som bara skulle till konsum...

Strax innan nio idag väcktes jag av en ivrig och pigg Linda. Hon hoppade omkring i sängen och försökte få mig att vakna och sluta vara trött. Lite senare skulle hennes brorsbarn komma med frukost, så jag antog att det var därför hon ville ha upp mig ur sängen så hastigt.
När jag väl hade dragit mig upp och klätt mig lite halvdant möttes jag av två små ungar som var lika fulla av liv som vanligt. Vi åt en mumsig frukost bestående av flera olika sorters bullar med diverse pålägg.
Efter frukosten kom Lindas pappa Göran på att de hade glömt att köpa några saker till laxen som skulle tillagas till maten senare. Citron, rosépeppar och basilika för att vara specifik.
Det var ganska brått, laxen skulle börjas på redan på morgonen för att stå till sig länge.

Så vi tog på oss ytterkläder och traskade bort till Konsum.
Bara det att Linda inte stretade emot att gå iväg sådär på beställning slog mig inte (hon är envis och försöker i regel att undvika att ställa upp frivilligt på beställningar som denna).
När vi närmade oss Konsum såg jag en alldeles förträfflig Mustang stående på parkeringen. Jag förbarmade mig om det och slängde ur mig något i stil med: "Ja men det är väl klart att där ska stå en Mustang just nu när vi skulle till Konsum...".
Vad som bör tilläggas är att jag är galet tokig i Mustanger som det finns väldigt många av här i Malmö.

Vi gick vidare, men när vi var nära ingången började Linda dra mig åt ett helt annat håll. Jag såg postlådan och antog att hon hade fått med sig något som skulle postas. Självklart kunde jag inte släppa ögonen från den ståtliga hästen som stod så perfekt parkerad.
Plötsligt stiger mannen ut ur bilen och hälsar på Linda. Jag förstår absolut ingenting.
"Är det du som är födelsedagsbarnet?", frågar han mig precis efter han hälsat på mig också.
Jag, fortfarande helt oförstående av hela situationen, svarar att jag är det. Då kommer Göran, Lindas pappa fram från ingenstans och ger mig min kameraväska.

Bosse frågar mig om jag vill ta en tur i bilen. Jag är i stort sett helt stum, men på något sätt letar sig ett ja fram från min strupe och jag går och sätter mig i passagerarsätet samtidigt som Linda klämmer sig in i baksätet.
När vi alla tre sitter knäppta inne i muskelbilen vrider Bosse om nyckeln och ett oerhört våldsamt vrål skjuter ut från spektaklet samtidigt som hela konstruktionen murrar och brummar och vibrerar som inget annat. Han gasar ut från parkeringen utan att försöka vara det minsta diskret.

Vi kör bort till motorvägen och fortsätter mot Bara och bokskogen. Genom hela färden sitter jag nästan helt tyst, helt bortslagen av denna överraskning, helt överlycklig.
Det fanns inte en enda bil som inte blev omkörd av oss.
Vi körde och körde och körde, i något som kändes som trehundrafemtio kilometer i timmen. Ingen av oss visste inte riktigt var vi skulle, men vi tog sikte mot hamnen för att hitta ett passande industriområde för att ta några bilder av bilen.

Ingen av oss visste var vi var, men vi kom ut på en relativt lång och helt spikrak väg mitt i ingenstans bland industrierna. Den blev perfekt, så vi stannade och klev ut ur hästkraftslådan.

Jag tog upp min kamera och började fotografera skönheten.

Jag rörde mig långsamt runt bilen, tog lite bilder, tog några steg längre bort, satte mig på huk, fotade lite till och fortsatte på detta viset en stund eller två.
Min tidsuppfattning var helt kaputt, jag kunde inte känna någon skillnad på en sekund eller en minut.

Precis som jag var det Bosses dröm att skaffa sig en Mustang. Han hade haft en annan innan den här, men denna var här för att stanna.

Nu i efterhand kan jag säga att jag tog på tok för lite bilder på bakdelen, men i mitt försvar var jag aningen handikappad och mentalt förlamad.

Linda tog några bilder på mig och bilen. En av de bilderna ska jag rama in och ha på mitt rum.

Bosse öppnade motorhuven, som dolde en hel fabrik.

Jag vet inte ens vad hälften av allt var eller vad det hade för funktion, men sjujäkla snyggt var det.

Bara fäljarna i sig borde anses som konst.
När jag hade plåtat klart satte vi oss in i bilen igen. Bosse tryckte på en rolig knapp som stängde av bilens TCS (det som gör att hjulen inte spinner loss och tappar greppet).
Han varvade upp motorn riktigt ordentligt så att hela bilen skakade febrilt och sköt ifrån sig en tryckvåg från ljudets skyhöga decibelnivå.
När kopplingen släpptes for bilen iväg i en hiskelig fart samtidigt som hjulen spann snabbare och högre än vad alla katter på jorden tillsammans kan.
Hela min kroppsvikt trycktes hårt bakåt mot stolen och insidan av min mage försökte hålla sig kvar på sin plats när gaspedalen trycktes ända ner på golvet. Bosse rattade kvickt och skickligt för att hålla oss kvar på vägen och borta från buskarna som stod uppradade bredvid oss.
Kanske hundra meter senare (men bara några få sekunder) släppte han på gasen och tryckte på den roliga knappen igen så att vi skulle hålla oss på vägen resten av vägen hem.
Innan vi blev avsläppta hemma hos Linda tog vi ett stopp hemma hos mig för att visa upp bilen för min familj. De var alla häpna.
I runt två timmar hade vi varit ute och rastat hästen. Detta var antagligen den sista gången han skulle göra det i år, sa Bosse. Sedan skulle det bli garaget fram tills nästa vår.
Väl hemma hos Linda klev vi ur, pratade lite med Bosse och tackade innan han körde hem igen.

Och här har vi den skyldiga bakom allt. Min flickvän. Den bästa flickvännen i världen.
Hon hade letat omkring på hela internet i flera månader efter upplevelser att köpa där man får åka i en Mustang, men bara hittat sådana fast med Ferrari, Lamborghini och Porsche. Till slut hade hon, av en ren slump, hittat ett forum för Mustangägare i Sverige, där hon blev medlem och frågade efter en villig själ som kunde ge mig upplevelsen att åka med i sin bil. Bosse svarade snabbt och vänligt erbjöd sin hjälp.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag, idag, skulle få åka i en Mustang. Min drömbil.
Med detta kan jag med stor säkerhet påstå att jag är den lyckligaste killen i världen.



Och vi som bara skulle till Konsum...