Ett annorlunda möte
måndag 4 oktober 2010
Jag hade varit ute i stan, gått runt, och fotograferat.
När jag gick genom Slottsparken, med sikte mot Kronprinsen för att ta bussen hem, kom jag förbi en nästan undangömd plats med ett antal tomma bänkar.
Bakom bänkarna, på en kal och tom fläck inne bland buskarna, satt en man alldeles för sig själv. Han vinkade på mig och ropade någonting i stil med "Du där!".
Jag, som var ute efter att porträttera människor i stan, gick fram mot honom.
Mannen började genast konversera med mig, han slumrade och pratade osammanhängande.
Han berättade att han hade legat där i en massa år. Antingen var det tre eller nitton, det minns jag ej.
Han sa att hans fötter var förfrusna och att han knappt kunde förflytta sig över huvud taget.
Jag trodde honom, han såg ut att ha varit med om en hel del.
Mannen berättade om andra hemlösa personer som också brukar hålla till på samma ställe.
Bredvid mannen låg två påsar. De innehöll glasflaskor med sprit och juice. På marken låg också en liten och enkel MP3-spelare med tillhörande öronlurar.
Han höll i sin ena hand en halvtom flaska, som han drack ur lite hela tiden. Mannen sträckte den mot mig och frågade om jag skulle ha. Jag tackade nej.
Därefter blev jag tillfrågad om jag hade en cigg han kunde få. Inte det heller kunde jag svara ja på.
När vi hade pratat en stund frågade han varför jag hade en kamera runt halsen. Jag sa att jag var ute och fotograferade till en uppgift jag fått i skolan, att jag hade frågat människor om lov att fotografera dem.
Jag frågade mannen om jag fick fotografera honom. Han pekade på en man som gick en bit bort och sa "om jag får ligga med honom".
Jag tolkade det som ett nej.
Plötsligt frågade mannen vad jag hette. Jag svarade med ett simpelt "Jag heter Fredrik".
Mannen sträckte fram sin hand och sa "Hej Fredrik, jag heter Patrik".
Vi skakade hand, han hade ett ganska hårt handgrepp och skröt om det. Jag tror han sa att han hade boxats en del i sina dagar.
Efter ännu en stund diskuterande gjorde han en inbjudande gest och sa att jag nu fick fotografera honom.
Under tiden vi pratade med varandra gick det förbi ett par människor bakom oss. Han slängde iväg en och annan ganska respektlös kommentar till dem.
Patrik frågade mig om jag kunde göra honom en tjänst.
Han undrade om jag kunde beställa en taxi till honom så att han kunde fixa mat och sedan ta sig till ett hotell borta vid centralen.
Mannen berättade att han inte klarade av ännu en natt ute. Det var för kallt.
Jag sa att jag skulle göra vad jag kunde. Han hade en mobiltelefon själv, men inga pengar på den.
Han bad mig ringa 23 23 23. Jag tog upp min mobil och slog in numret.
(Jag hade tidigare sett att Patrik hade en hel del sedlar i en av fickorna på sin jacka, så jag förstod att han var kapabel till att betala. Därför ringde jag.)
Ett par signaler senare kom jag fram, sa att jag ville beställa en taxi till stället där vi befann oss på.
Det skulle ta åtta minuter för taxin att komma.
Patrik drog sig fram till kanten med hjälp av sina armar.
Han bad mig hämta påsarna och flaskan som låg kvar där bak.
Jag samlade ihop påsarna och flaskorna och bar de fram till honom. Han tackade.
Under de återstående par minuterna till taxin kom pratade vi lite till.
Han klagade på folk, hur de inte brydde sig om andra som inte hade det lika bra ställt.
När taxin väl kom, och hade ställt sig så nära kanten som möjligt, hjälpte jag Patrik upp.
Han hade talat sanning, han kunde knappt gå. Vi gick bort till den bakre dörren och där satte han sig in. Jag gick tillbaka och hämtade påsarna och gav de till honom. Sedan satte jag mig i framsätet bredvid chauffören.
Han frågade var vi skulle. Jag frågade Patrik, han sa att vi skulle till en mataffär. Hemköp på Kronprinsen var närmast, så taxin tog oss dit.
Jag skrev ner en lista på det som Patrik ville att jag skulle köpa till honom, sedan gav han mig tre hundralappar.
Det var en lite blandad lista med mat;
När jag betalt och fått pengarna som blev över gick jag lika snabbt ut till taxin igen, jag ställde mig vid dörren där Patrik satt och gav honom påsen med maten och de kvarblivna pengarna.
Han ögnade igenom matkassen och frågade var snusen var. Jag sa att han inte hade nämnt något om någon snus. Han sa att han var tvungen att ha sin snus och bad mig flertalet gånger om att gå tillbaka och köpa det till honom.
Jag sa att jag redan hade bråttom och inte hann med det.
Nu sa taxichauffören att han ville ha betalt innan han fortsatte. Taxametern visade redan något på 200 kr.
Han frågade vem som skulle betala, jag sa att det var Patrik. Han letade fram sina pengar och gav (efter lite övertalande) de till chauffören.
Patrik fortsatte att klaga över sin snus som han inte hade. Jag försökte berätta för honom att jag hjälpt honom så mycket jag kunde men var tvungen att ge mig av. Han erbjöd sig att betala mig, men jag sa att jag inte hjälpte honom för pengars skull, utan för hans egen.
Chauffören bröt sig in i vårt samtal och sa att han kunde köpa snusen till honom på en mack på väg till hotellet som Patrik skulle till härnäst.
Jag förklarade det för Patrik och frågade om han klarade sig själv nu. Taxichauffören sa till mig att jag kunde gå och att han fixade resten.
Jag tackade för mig, sa hejdå till Patrik, stängde bildörren och gick där ifrån.
Jag fick vänta på bussen i två minuter som sedan tog mig hem till Linda. Hon fyllde 19 år gammal och hade kalas.
Jag kom dit 18:05, fem minuter för sent, men det förstod hon efter jag berättat vad som hade hänt.
------------------------------------------
Dagen efter, efter skolan, tog jag mig tillbaka till stället där jag hade träffat Patrik. Det var tomt.
Eftersom jag hade haft min 50 mm på när jag träffade honom blev det inga direkt överblickande eller mer närgående bilder (p.g.a. olika faktorer). Denna gång hade jag min zoom på för att fotografera hans "hem".
Många gånger tidigare har jag kommit förbi dessa bänkar och ibland lagt märke till personer som hållit till där bakom.
På marken hittade jag spår efter liv. Kapsyler, uppeldat kol, plast och annat skit.
Detta har varit Patriks säng. Pinnar, löv, grenar och hård, kall jord. På gångbanan där ute har folk gått förbi och valt att inte se den hårda verkligheten han lever varje dag.
De senaste dagarna har jag gått och undrat hur det gick för Patrik. Kom han fram till hotellet? Kunde han betala för ett rum? Träffade han sin syster som han nämnde flera gånger? Lever han ens fortfarande?
Brännvidd: 20mm, slutare: 1/160, bländare: f/4, ISO 200
Varje gång nu framöver när jag har vägarna förbi dessa bänkar lär jag mer än troligt komma att tänka på Patrik och mötet med honom.
Jag som bara ville ta ett porträtt på honom...
När jag gick genom Slottsparken, med sikte mot Kronprinsen för att ta bussen hem, kom jag förbi en nästan undangömd plats med ett antal tomma bänkar.
Bakom bänkarna, på en kal och tom fläck inne bland buskarna, satt en man alldeles för sig själv. Han vinkade på mig och ropade någonting i stil med "Du där!".
Jag, som var ute efter att porträttera människor i stan, gick fram mot honom.
Mannen började genast konversera med mig, han slumrade och pratade osammanhängande.
Han berättade att han hade legat där i en massa år. Antingen var det tre eller nitton, det minns jag ej.
Han sa att hans fötter var förfrusna och att han knappt kunde förflytta sig över huvud taget.
Jag trodde honom, han såg ut att ha varit med om en hel del.
Mannen berättade om andra hemlösa personer som också brukar hålla till på samma ställe.
Bredvid mannen låg två påsar. De innehöll glasflaskor med sprit och juice. På marken låg också en liten och enkel MP3-spelare med tillhörande öronlurar.
Han höll i sin ena hand en halvtom flaska, som han drack ur lite hela tiden. Mannen sträckte den mot mig och frågade om jag skulle ha. Jag tackade nej.
Därefter blev jag tillfrågad om jag hade en cigg han kunde få. Inte det heller kunde jag svara ja på.
När vi hade pratat en stund frågade han varför jag hade en kamera runt halsen. Jag sa att jag var ute och fotograferade till en uppgift jag fått i skolan, att jag hade frågat människor om lov att fotografera dem.
Jag frågade mannen om jag fick fotografera honom. Han pekade på en man som gick en bit bort och sa "om jag får ligga med honom".
Jag tolkade det som ett nej.
Plötsligt frågade mannen vad jag hette. Jag svarade med ett simpelt "Jag heter Fredrik".
Mannen sträckte fram sin hand och sa "Hej Fredrik, jag heter Patrik".
Vi skakade hand, han hade ett ganska hårt handgrepp och skröt om det. Jag tror han sa att han hade boxats en del i sina dagar.
Efter ännu en stund diskuterande gjorde han en inbjudande gest och sa att jag nu fick fotografera honom.
Brännvidd: 50mm, slutare: 1/200, bländare: f/2, ISO 720
Under tiden vi pratade med varandra gick det förbi ett par människor bakom oss. Han slängde iväg en och annan ganska respektlös kommentar till dem.
Brännvidd: 50mm, slutare: 1/200, bländare: f/2, ISO 640
Patrik frågade mig om jag kunde göra honom en tjänst.
Han undrade om jag kunde beställa en taxi till honom så att han kunde fixa mat och sedan ta sig till ett hotell borta vid centralen.
Mannen berättade att han inte klarade av ännu en natt ute. Det var för kallt.
Jag sa att jag skulle göra vad jag kunde. Han hade en mobiltelefon själv, men inga pengar på den.
Brännvidd: 50mm, slutare: 1/200, bländare: f/2, ISO 900
Han bad mig ringa 23 23 23. Jag tog upp min mobil och slog in numret.
(Jag hade tidigare sett att Patrik hade en hel del sedlar i en av fickorna på sin jacka, så jag förstod att han var kapabel till att betala. Därför ringde jag.)
Ett par signaler senare kom jag fram, sa att jag ville beställa en taxi till stället där vi befann oss på.
Det skulle ta åtta minuter för taxin att komma.
Brännvidd: 50mm, slutare: 1/200, bländare: f/2, ISO 900
Patrik drog sig fram till kanten med hjälp av sina armar.
Han bad mig hämta påsarna och flaskan som låg kvar där bak.
Jag samlade ihop påsarna och flaskorna och bar de fram till honom. Han tackade.
Under de återstående par minuterna till taxin kom pratade vi lite till.
Han klagade på folk, hur de inte brydde sig om andra som inte hade det lika bra ställt.
Brännvidd: 50mm, slutare: 1/200, bländare: f/2, ISO 560
När taxin väl kom, och hade ställt sig så nära kanten som möjligt, hjälpte jag Patrik upp.
Han hade talat sanning, han kunde knappt gå. Vi gick bort till den bakre dörren och där satte han sig in. Jag gick tillbaka och hämtade påsarna och gav de till honom. Sedan satte jag mig i framsätet bredvid chauffören.
Han frågade var vi skulle. Jag frågade Patrik, han sa att vi skulle till en mataffär. Hemköp på Kronprinsen var närmast, så taxin tog oss dit.
Jag skrev ner en lista på det som Patrik ville att jag skulle köpa till honom, sedan gav han mig tre hundralappar.
Det var en lite blandad lista med mat;
- En limpa av ljust bröd
- En läsk (vilken som helst förutom Coca Cola)
- En påse salta chips
- Ett salladshuvud
- En falukorv
- Telia Refill 100kr
När jag betalt och fått pengarna som blev över gick jag lika snabbt ut till taxin igen, jag ställde mig vid dörren där Patrik satt och gav honom påsen med maten och de kvarblivna pengarna.
Han ögnade igenom matkassen och frågade var snusen var. Jag sa att han inte hade nämnt något om någon snus. Han sa att han var tvungen att ha sin snus och bad mig flertalet gånger om att gå tillbaka och köpa det till honom.
Jag sa att jag redan hade bråttom och inte hann med det.
Nu sa taxichauffören att han ville ha betalt innan han fortsatte. Taxametern visade redan något på 200 kr.
Han frågade vem som skulle betala, jag sa att det var Patrik. Han letade fram sina pengar och gav (efter lite övertalande) de till chauffören.
Patrik fortsatte att klaga över sin snus som han inte hade. Jag försökte berätta för honom att jag hjälpt honom så mycket jag kunde men var tvungen att ge mig av. Han erbjöd sig att betala mig, men jag sa att jag inte hjälpte honom för pengars skull, utan för hans egen.
Chauffören bröt sig in i vårt samtal och sa att han kunde köpa snusen till honom på en mack på väg till hotellet som Patrik skulle till härnäst.
Jag förklarade det för Patrik och frågade om han klarade sig själv nu. Taxichauffören sa till mig att jag kunde gå och att han fixade resten.
Jag tackade för mig, sa hejdå till Patrik, stängde bildörren och gick där ifrån.
Jag fick vänta på bussen i två minuter som sedan tog mig hem till Linda. Hon fyllde 19 år gammal och hade kalas.
Jag kom dit 18:05, fem minuter för sent, men det förstod hon efter jag berättat vad som hade hänt.
------------------------------------------
Dagen efter, efter skolan, tog jag mig tillbaka till stället där jag hade träffat Patrik. Det var tomt.
Eftersom jag hade haft min 50 mm på när jag träffade honom blev det inga direkt överblickande eller mer närgående bilder (p.g.a. olika faktorer). Denna gång hade jag min zoom på för att fotografera hans "hem".
Brännvidd: 18mm, slutare: 1/200, bländare: f/4, ISO 200
Många gånger tidigare har jag kommit förbi dessa bänkar och ibland lagt märke till personer som hållit till där bakom.
Brännvidd: 18mm, slutare: 1/200, bländare: f/4, ISO 200
På marken hittade jag spår efter liv. Kapsyler, uppeldat kol, plast och annat skit.
Brännvidd: 18mm, slutare: 1/160, bländare: f/4, ISO 200
Detta har varit Patriks säng. Pinnar, löv, grenar och hård, kall jord. På gångbanan där ute har folk gått förbi och valt att inte se den hårda verkligheten han lever varje dag.
Brännvidd: 22mm, slutare: 1/100, bländare: f/4, ISO 500
De senaste dagarna har jag gått och undrat hur det gick för Patrik. Kom han fram till hotellet? Kunde han betala för ett rum? Träffade han sin syster som han nämnde flera gånger? Lever han ens fortfarande?
Varje gång nu framöver när jag har vägarna förbi dessa bänkar lär jag mer än troligt komma att tänka på Patrik och mötet med honom.
Brännvidd: 26mm, slutare: 1/100, bländare: f/4, ISO 400
Jag som bara ville ta ett porträtt på honom...
Kategorier:
porträtt
Fina bilder med analog känsla!. Och en intressant berättelse.
SvaraRaderaÅh, vad intressant att träffa en människa sådär! Jätteintressant möte och väldigt fina bilder :) Som vanligt.
SvaraRadera