Naturens radikala flamma är tänd

September månad börjar gå mot sitt väntade men inte nödvändigtvis efterlängtade slut.
Hösten är kommen.
Den brandröda färgen som exploderar inom varje enskilt löv finns det ingen som kan motstå.

Jag inväntade den sena eftermiddagen, tog kameran och gick ut. Ljuset var på snudden till perfekt, solen lyste selektivt på ensamma blad som omfamnades av hundratals andra.
Allt mina ögon sökte efter var ljus. Ljus som mjukt, eller hårt, föll ner på lövverk med såväl gröna som röda kulörer.

Brännvidd: 200mm, slutare: 1/160, bländare: f/5.6, ISO 200.

Detta är första gången jag använder mitt 18-200 till sådana här bilder. Jag är positivt överraskad av hur den presterar.

Brännvidd: 200mm, slutare: 1/250, bländare: f/5.6, ISO 200.

Så gott som alla bilder är tagna på Manuell, jag kände att jag inte riktigt hade tillräcklig kontroll över exponeringarna på Bländarförval.

Brännvidd: 200mm, slutare: 1/500, bländare: f/5.6, ISO 400.

Just detta motivet var svårjobbat. Vinden hade tagit till sig så små löv som bilden visar kunde inte hålla sig stilla. Därför valde jag det dubbla ISO:t och en kortare slutartid. Det hade nu också dessutom blivit snäppet mörkare, så den ljuskänsligheten fick stanna.

Brännvidd: 200mm, slutare: 1/200, bländare: f/5.6, ISO 400.

Jag och min syster, som också följde med för att fotografera, kom till en mindre samling träd och buskar precis intill gångbanan. Orädd trädde jag in där bland grenar, spindelnät och fallna och ruttnande löv.

 

Brännvidd: 200mm, slutare: 1/200, bländare: f/5.6, ISO 400.

Tyvärr fann jag inte så många höst-konverterade blad som jag hade hoppats på. Sakta men säkert blir det fler och fler för var dag som passerar. Det blir väl att ta ett par rundor till de kommande dagarna.

Brännvidd: 200mm, slutare: 1/125, bländare: f/5.6, ISO 400.

Detta blev dagens personliga favorit. Tack vare den ljuvliga skuggan som kastas på det solospelande bladet.

Brännvidd: 170mm, slutare: 1/200, bländare: f/5.6, ISO 400.

Alla fotografier är tagna i området där jag bor. Precis som nästan alla mina bilder.

Om en stund ska jag bege mig ut igen för att se om hösten gjort fler avtryck sedan förra gången jag satte min fot iden stora världen.

För övrigt så är det fem dagar tills jag blir myndig, och 7 dagar tills jag tar körkortet.

På återseende!

"Den sanna fotografin" Del 3

Pildammsparken här i Malmö kan skildra många olika saker. Här finner man folk från alla möjliga kulturer och kontinenter.

En halvmulen och lite kylig höstdag var jag på väg hem från skolan och jag hade bestämt mig för att ta en genväg genom parken. Tills dess att jag såg denna damen var det, så vitt jag vet, folktomt. Hon gick och rastade sin lilla bepälsade familjemedlem med ett inte allt för glatt humör. Även fast man kan ana storstaden långt bak efter alla träd får jag känslan av att hon är helt vilse mitt inne i den stora och outforskade skogen.

De majestätiska kullarna mellan Kroksbäck och Holma är en plats jag ganska ofta besöker. Där ifrån kan man se det mesta;

Vattentornet, den nybyggda stadion, öresundsbron, mobilia... ja, listan kan göras lång. Därifrån kan man också fotografera mycket. Solnedgångar och soluppgångar, kullarna själv, utsikten från den högsta kullen, porträtt på det kala fältet precis utanför i en tät dimma... ja, även den listan kan göras lång.

En dag när jag stod uppe på den högsta cyklade en man förbi där nere på maken. Solen var nästan på andra sidan klotet nu, så det var inte så mycket ljus kvar. Men tillräckligt för en hyfsad exponering av honom i rörelse. Detta fotografiet lever bra upp till citatet "Less is more" och är en av mina personliga favoriter.

Om jag inte minns fel är detta restaurangen Jalla Jalla. Den har jag vandrat förbi ett antal gånger utan att egentligen lägga märke till den. Men en dag satt denna tjejen utanför på en ensam stol och fifflade med sin mobiltelefon, de satt två stycken personer där inne varav en som slängde sin tomma blick utöver vägen där jag befann mig. Att hon satt just där gjorde bilden. Utan henne skulle den vara ganska tråkig tror jag.

En måndag då vi började sent i skolan bestämde jag mig för att gå i stället för att cykla. Med mig var självklart mitt tredje öga. Det som fick mig att gå var dimman.

Dimma har jag alltid fascinerats speciellt av. När det är dimma blir världen färglös, människorna verkar tappa glädjen och livslusten som luften annars är fylld av. Bilderna i dimman får alltid en säregen känsla. En känsla utan varken namn eller beskrivning. Dimma kan man inte fuska sig till i efterbehandlingen. Det uppnås endas genom moder naturs mäktiga och oförutsägbara kraft.

Just denna musikläraren, som jag antar att han är, har jag sett ett par andra gånger inne i stan. Denna gången stod han och två pojkar utanför Royal med sina instrument och nothäften och förberedde inför en konsert.

Jag gick sakta och säkert förbi dem. Mannen fick syn på mig, men jag låtsades som om jag var på väg någon annanstans. När han inte såg det lyfte jag upp kameran och knäppte av ett par bilder. Så som resultatet blev ser det ut som att han argsint blänger på de andra och förbannar sig för att de har tänkt lyssna på vad de ska spela upp. Eller som att han är förföljd av någon som han helst inte möter öga mot öga.

Nu är jag åter igen tillbaka på gågatan, strax före Gustav Adolfs Torg. Här kan man allt för ofta se en hemlös man som sitter med sina påsar. Alltid klädd för det värsta. Tittar så gott som aldrig upp på de andra människorna. Och de andra tittar inte heller ner på honom. Kan det vara så att båda två parterna förnekar varandras existens?

Jag får alltid känslan att de hemlösa egentligen inte finns att hitta här i Malmö, när jag ser hur alla andra beter sig i deras närhet. Är det som de får skuldkänslor när de ser baksidan av det goda livet som de själva lever? Eller vågar dem inte bemöta personen på grund av en påhittad rädsla?

Jag hade precis varit inne i Folkets Park. På vägen till Möllevågstorget korsade jag en tom gata så när som på två män. Den ena gick dit näsan pekade, den andra satt obehindrat på en stol mitt ute på trotoaren.

Min fantasi springer iväg åt alla möjliga håll när jag ser detta fotografiet.

Varför tror du han sitter där?

Vem är den andra mannen, och vad har han för förhållande till honom?

Titeln på denna är "Urban Ignore". Ännu ett utmärkt exempel på förnekandet som råder i Malmö. Gatumusikanten försöker skramla ihop pengar genom sin kärlek för musik men han får inte ens ett leende av de två personerna som försöker smyga förbi honom.

Hoppet är det sista som lämnar en människa, och det har han fortfarande kvar.

 Jag bor ganska nära Limhamn, så att jag fotograferar där borde egentligen ses som en självklarhet. Men ack nej, så är det ej. Varför det är så har jag inget svar på. De fåtal gånger jag befunnit mig där i syftet att fotografera har jag fått till bilder jag är mycket stolt över. Detta är en av dem.

-------------------------------------------

Jag hoppas att du njutit av min syn på en av fotografins underbara vinklar. Det har i alla fall jag.
Sista delen av den sanna fotografin är nu avklarad, och dessutom inom den tiden som jag satsade på.
Vad jag ska skriva om framtida veckorna är fortfarande oklart, därför är jag öppen för förslag eller synpunkter på det som redan är nedtecknat.

Nu ska jag smyga ner i sängen med en bok och förhoppningsvis vara vaken tills jag somnar!