Stugsemester

Under många år under Lindas barndom har hon och hennes familj åkt till en och samma stugcamping i Blekinge. Sedan jag träffade henne har jag också varit med ett par gånger.
I somras åkte vi dit, bara vi tre, för att påbörja vår egen tradition.

Detta var även Isidors första riktiga semesterresa ungefär två timmar bort. Även fast han inte visste vad han väntade sig längtade han så mycket som en tvååring kan göra.

Att kunna få plocka blåbär som vi annars bara kan köpa i affären var också en stor upplevelse.

Stugbyn består av väldigt många stugor, samt husbilar och husvagnar och lika många turister. Men det blir ändå aldrig mycket folk. Lagom.

Detta var i slutet av sommaren. De flesta hade redan haft sina semestrar, så flerparten av turisterna var från utanför landets gränser.

Stugbyn ligger precis vid en sjö där många tycker om att fiska. Hyra en båt kan man också göra, för den som känner sig manad.

Passande nog kan man bada vid den lilla strand som är lagom stor.

Linda var lika söt som vanligt.

En av fördelarna med att bo "ute på landet" är att kunna gå upp med solen och vara med om morgondimman.

Jag passade på ett par morgnar, även fast det aldrig riktigt blev den där perfekta dimman.

I förhand hade vi sett ut en handfull utflykter som passade alla våra olika behov. Ofta innefattade det att äta på ett eller annat vis.

För den lille innebar det alltid stor lycka att få äta ute.

I den tryckande värmen gick vi en lång promenad i en park.

Intill stugan vi hyrde går ett stråk genom naturen som vi passade på att utnyttja varje dag.

Dimman ville inte riktigt bryta ut så som jag ville att den skulle göra.

Bergsbestigning.

Givetvis måste man leka. Helst hela tiden.

Och absolut självklart blev det en turistbild vid stugan.

De satt och planterade stenar, så som man gör.

Ibland måste man bara knyta sina skor.

Kladdkaka med glass som efterrätt. Med betoning på glass, så pass mycket att det var en egen efterrätt i sig.

Eftermiddagsljus vid stugan.

Fridfulla kvällar varje dag.

Hösten började så smått och försiktigt känna sig för.

Detta är taget ungefär tjugofem steg från stugan.

På vår sista dag kom en ordentlig dimma.

Men då fanns ingen tid till långa expeditioner, så klart.

Vi vinkade hejdå till den mysiga stugan och satte gps:en på hem. Ses igen nästa år.

Ögonblick från senaste tiden #30

Med en förkylning härjande i familjen tänkte jag ta mig en stund och visa ytterligare några bilder.

Ingen kan inte älska Chili.

Lindas örhänge fick stå modell för en kväll.

Stranden är alltid kul att gå till. Framför allt för att man kan kasta stenar i vattnet.

En dag tog jag ett självporträtt. Men inte detta. Men jag tog detta ändå.

Dagsutflykt till härliga Åhus. Den härliga skogslukten får gamla minnen att komma tillbaka från de tidiga åren av mitt liv.

Stranden i Åhus är inte helt dum den heller.

Väldigt rofyllt att se och höra havets vågor slå in mot stranden.

Givetvis var det inte bara vi som var på stranden.

En annan dag. Någon annanstans. Eftermiddagssol.

Rufspelle.

När benen blir trötta finns alltid axlarna där.

Mitt i sommarhettan fick vi för oss att åka till Tekniska Museet. De flesta var på stranden så vi var nästan ensamma där.

Sett från bussen på väg hem från museet.

Det gäller att lära sina barn viktiga färdigheter. Jag har lärt Isidor hur man går som en gammal gubbe.

En bild på svartvita blad är inte så dumt.

Tore är inte heller så dum. Även fast han röker.

Tores katt är tämligen inte heller dum.

Kanske lite överflödigt med två kattbilder på rad, men en blundande katt är ju svår att motstå.

Tore som också skaffat sig en liten en tar en trädgårdstur.

Går det att avsluta på bättre sätt än med en katt?

Ja, det gör det. Men den här gången blir det en katt.

Ögonblick från senaste tiden #29

Tänkte att det kunde lämpa sig väl med ett nytt inlägg på en dag som idag.

Folk som väntar på bussen, och folk som sitter såväl som står på bussen har alla en sak gemensamt. Den lilla manicken med ett ändlöst scrollande.

Vad vet jag, kanske är jag likadan. Men då cyklar jag alltid till jobbet, så det är nog bäst att inte veta.

Sådan mor, sådan son.

En dag hade vi lite sällskap här hemma. Jag hittade den lilla inkräktaren och bedömde den avliden och efter en kort ceremoni gjorde jag det enda vettiga. Kameran och några lampor åkte fram.

Det här var när sommaren fortfarande gav oss värme.

Canon-Morgan står mitt i vägen.

Inne i S:t Pauli kyrka bads det kors och tvärs.

En flicka och en kråka, som den välkände sången.

Förmodligen kommer jag aldrig att tröttna på Slottsparken.

Där finns alltid något att fotografera.

Särskilt om macrot sitter på kameran.

Isidor tycker också om att inspektera naturen, gärna med sitt förstoringsglas.

Hej lilla fjäril.

Linda tackar aldrig nej till att gå till Slottsparken heller. Inte minst på vår och sommaren.

En annan eftermiddag tog vi oss till Malmöhus, där det finns mängder av djur och insekter att låta ögonen vila på.

Vi gjorde det mest för Isidor, men för mig och Linda som inte varit där på säkert nästan två decennium var det inte så dumt heller.

Passade till och med på att ta ett självporträtt när vi var där.

Något senare under sommaren for vi till Lund dit vi inte är alls ofta. Men det visade sig att många andra brukar vara där.

Det finns alltid tid för en liten puss.

Ett annalkande regn.

Det går nog att räkna antalet bussresor på en hand, som jag gör under ett år. Kanske till och med en halv hand. Här är en sällsynta bussvistelserna.

Utanför jobbet en eftermiddag.

Samma moppe, samma man, samma dag men inte samma vinkel.

Bättre än så här blev det inte för denna gång.