Det tog bara 28 år

Ända sedan Linda varit väldigt, väldigt liten har pandor varit en stor del av hennes liv.
Det går inte riktigt att förklara hur mycket hon älskar dem. För ett tag sedan hände en stor sak i hennes liv, nästan större än när hon träffade mig. Hon fick se pandor på riktigt!

Det är Köpenhamns Zoo som hyrt in två pandor som nu ska bo där. Nästan direkt när det hände åkte vi raka vägen över bron för att se det med våra egna ögon.

Givetvis ville vi titta på alla andra djur också.

Det var en lagom varm vårdag, och mitt i veckan under ett lov vilket betydde att Zoo var fyllt av barnfamiljer till bredden.

Från det ena djuret till det andra gick vi. De olika sorters schimpanser var roliga att se.

På många vis är de så lika oss människor. Det visste vi så klart redan, men att se det på riktigt blir extra speciellt.

Vi stötte på andra små krabater.

Babianerna satt och tog omhand om varandra.
Till slut var vi framme. Där borta satt den, den riktiga pandan! Lindas ögon blev minst tre gånger så stora och leendet tog inte slut.

Eftersom många andra än vi ville titta på pandorna fick vi köa ganska länge. Men jag kan lova att Linda inte hade bråttom någon annanstans.

Pandan satt där i sin egen ro och åt bambu, den ena kvisten efter den andra.

Vi traskade vidare efter en stund och tittade vidare på parkens djur.

Någonstans efter lunch lyckades vi tajma in när savann-djuren skulle bli matade. Det var lite kul att se.

Givetvis gick vi tillbaka till pandorna igen, flera gånger. De satt fortfarande och åt sin bambu.

På ett ställe vid inhägnaden var vi bara någon meter bort från den. Där stod vi länge.

Till slut började tiden springa iväg. Vi begav oss till sista delen av parken vi inte sett.
Att sitta och slicka på väggen var tydligen något man gör.

Sen blev det en tågfärd hem över bron igen.
Det tog bara 28 år, men äntligen har Linda fått se de efterlängtade pandorna.