Måkläppen och dimmans intåg

Tidigare i år åkte jag och Linda i sällskap av Tore och Susanne till Måkläppen för att ha en mysig liten lagom utflykt på en av de första soliga dagarna på året.

Det var en solig dag i slutet av januari.

Det var dessutom en av de sista dagarna när man fortfarande fick gå ut, långt ut, där sälarna annars håller till. Vi var inte ensamma.

Det fanns två vägar att gå för att komma ut till spetsen. Den ena var blockerad av en jättevattenpöl.
Dumt nog hade vi valt vägen med allt vatten. Vi var inte lika smarta som vissa andra som hade med sig sopsäckar att vandra över i.

Vi vågade inte heller gå på de hala stockarna som låg uppradade.

Vi stod och tittade fascinerat på hur de skuttade över till andra sidan, innan vi vände om och fick gå någon kilometer innan vi kom tillbaka fast på andra sidan vattenpölen.

Detta var första dagen på flera månader när vi kunde gå med uppknäppta jackor och inte frysa.

Alla gick i ett led längs strandkanten och marscherade i en enad trupp.

Det kändes väldigt turistigt.

En och annan färja skvalpade förbi där ute på havet.

Tore visade en spektakulär bild för sin Susanne.

Glatt humör!

Solen började glida nedåt på himlen.

Alla fortsatte ut till udden, men vi kände att vi inte hade energin för det. Det var redan som det var en lång väg tillbaka.

Linda var lika söt som vanligt.

Vi gjorde det enda rätta. Slog läger och tog upp vår lunch!

Efter lunchen blev det efterrätt. Och efter efterrätt blev det dags att gå tillbaka.

Vi gick tillbaka samma väg och mötte ett lika stort flöde av folk som vallfärdade.

Vi tyckte det var tråkigt att ta exakt samma väg tillbaka som vi kom dit, så vi vek av och kände oss äventyrliga.

Ganska kvickt började vi inse vårt misstag då den avvikande stigen ledde till mark som var lika sumpig som de flesta cyklarna vid Värnhem.

Men vi gav inte upp. Vi fick skutta och hoppa mellan de allra mest blöta fläckarna på marken.

Till slut kom vi tillbaka till bilen och tänkte nu köra hem igen.

Från ingenstans en kort bit från parkeringen kom en dimma och tog oss med storm. Vi hade inget annat val än att stanna och fotografera.

Precis vid en stor äng stannade vi.

Det kändes nästan kusligt.

Mitt i allt stod ett gammalt och dött och mycket ensamt träd.

Väldigt ensamt.

Ett perfekt tillfälle för en turistbild!

Vi körde vidare och stannade på ytterligare ett ställe längs vägen.

Dimma kan man inte få för mycket av. Speciellt när den kommer så sällan som den gör här nere i Malmötrakterna.

Tore blev helt utom sig av lycka, så som man blir när det är dimma.

Med belåtna sinnen rullade vi sedan hem till stan igen. Men mätta var vi inte. Man blir aldrig mätt på dimma.