Den tredje dagen vaknade vi upp ganska tidigt för att hinna med så mycket som möjligt.
Hyrbilen stod parkerad utanför och väntade på oss.
Dagen började med regn och grå himmel.
Vi körde uppför ett berg och under en stund såg vi bara några meter framför oss då vi körde igenom ett moln.
En bit efter vi kört ner från berget stannade vi till.
Vädret var dramatiskt.
En och annan märklig fågel såg vi. Märklig på så sett att de inte finns hemma.
Den blå himmeln försökte bryta sig genom. Men de tunga och välfyllda molnen låg tätt.
Nästan vilket håll vi än vände oss till såg vi regnoväder i fjärran.
Givetvis blåste det lika mycket idag som de andra dagarna.
Blåst och regn, vackert var det ändå.
Till slut kom vi till vårt första mål, vattenfallet som så fint heter Seljalandsfoss.
Det regnade och blåste halv storm, så precis allting blev blött.
Men det skulle inte stå i vägen för oss. Vi hade bra kläder!
Ensamma var vi inte heller. Hundratals turister skulle också gå in bakom vattenfallet och bli blöta.
Vi såg vissa turister som kom i bara shorts och skjorta även fast det regnade, blåste och var bara några grader ovanför fryspunkten.
Tids nog sprack det upp, regnet tog sig vidare och vi kunde njuta ännu mer.
Efter besöket hos vattenfallet körde vi vidare. Någonstans på vägen stannade vi till och hälsade på ett par hästar.
De blev nog skrämda av vår utpräglade skånska dialekt.
Nästa stopp på dagsturen var en strand som heter Reynisfjara. Det speciella med denna strand är att sanden är helt svart.
Innan vi skulle ge oss ner till sanden och havet blev det lunch.
Stormvädret tilltog. Vågorna var höga och aggressiva.
En dimma smög sig på oss.
Det dör människor i princip varje år vid den här stranden på grund av det lömska havet.
Efter att ha varit där i det vädret kunde vi förstå varför.
Någon flög en drönare.
Det var en mäktig upplevelse att vara där.
Dimman tilltog.
Regnet också.
Min kamera var ganska genomvåt.
Stenarna var lika svarta som sanden.
Ljudet från vågorna som slog in mot strandkanten påminde oss konstant om att det inte var att leka med.
Efter ett tag kände vi oss färdiga på stranden och gick mot bilen.
Redan första timmen efter vi landade på Island såg vi stora fält av lupiner, vi bestämde oss för att vi skulle hitta ett sådant fält någonstans. Till slut gjorde vi det.
Linda var om inte ännu lyckligare än jag att få se och uppleva de nästan overkliga mängder lupiner.
Historien om hur de kom till Island är ganska intressant.
De planterades på 80-talet för att stoppa erosionen. Under sex år sjuttondubblades de områden där lupinerna växte. Lupinerna hindrar annan växtlighet från att leva och växer snabbt. Så pass snabbt att man i början av 90-talet började med att försöka få bort lupinerna.
Miljontals blommor var vi än tittade.
Det må vara ett av Islands "farligaste" rovdjur men otroligt vackert.
Jag störde mig på att jag inte kunde komma upp en bit från marken för att bättre se alla lupiner.
Linda kom med det geniala förslaget att hålla upp kameran på stativet någon meter ovanför huvudet.
Klockan tickade, vi blev tvungna att gå till bilen och åka tillbaka mot stan.
En bit innan Reykjavik hittade vi en molnfabrik som låg mitt i ett månlandskap.
Hade det inte varit för vägen och dess bilar hade det varit svårt att tro att denna vy var från vår planet.
Detta är också sista bilden jag bjuder på från det spektakulära Island. En ö som tog oss med storm, även bokstavligt talat.
Det var första men absolut inte sista gången vi satte våra fötter där.
Vi vi inte ensamma.
Nere på marken var allting täckt av fruset vatten.
Allting som solen inte hade nuddat låg stilla och orört.
Det är någonting speciellt med frost.
Vidare in i skogen var frosten borta. Vi passade på att ta en turistbild.
Linda är duktig på att andas. Hon har övat länge.
