Igår åkte jag och Linda till ett helt fantastiskt ställe som heter Körsbärsdalen.
Vi har varit där några gånger tidigare, men inte förrän idag insåg vi hur vackert det verkligen är.
Körsbärsdalen är ett stort område fyllt av vitsippor och körsbärsträd bland annat.
Vi var inte ensamma där. Andra par hade också letat sig dit.
Linda var lika söt som vanligt. Och numera korthårig dessutom.
Vi fick se upp med var vi gick, på vissa ställen var det lätt att trampa fel.
Allting var som hämtat från Bröderna Lejonhjärta.
Med oss hade vi lunch från Subway som vi åt på en filt under ett träd mitt i idyllen.
Det känns som att man inte kan få för mycket av vitsippor.
Det är svårt att inte fotografera dem.
Linda var väldigt duktig på att huka sig ner, hon gjorde det nästan hela tiden. Antingen för att gömma sig för rovfåglarna eller fota blommorna.
Runt omkring oss fanns det små buskar, granar och björkar.
Det har blivit många färgbilder nu, bäst att bryta mönstret med en svartvit.
Vi visste inte riktigt hur stort stället var, så vi gick lite här och var.
Och nästan överallt kändes det som att det bara blev finare och finare.
En till svartvit.
Det låg några grenar på marken. Mellan grenarna blommade vitsipporna upp.
Grenarna underlättade letandet efter nya vinklar och bilder.
Om det är för ljust för att se på skärmen får man vara påhittig!
Vad är ett inlägg utan bilder på Linda!
De små buskarna var ovanligt ovanliga. Det var nästan overkligt på något sätt.
På väg tillbaka mot bilen gick vi förbi en familj som satt och hade picknick.
Till slut var vi tillbaka vid fyrhjulingen, vi åkte de milen det var tillbaka till Malmö.
