Exponera Mera

Bildleverans

2012-02-02T21:37:00.000+01:00

Caroline och Peter, som gifte sig häromveckan, fick sina bröllopsbilder levererade i ett helt unikt DVD-fodral.
Både layouten och designen på omslaget och skivan är hemmaknåpat i Illustrator.
Jag blev speciellt nöjd med loggan som jag kom på, ett C och ett P format som ett hjärta.
Självklart var Linda med mig och spelade minst lika stor roll som jag i hur slutresultatet blev.

Vecka 4

2012-01-29T20:53:00.003+01:00

Denna vecka har varit ganska lugn. Nästan lika lugn som bilden själv. Har egentligen inget mer att tillägga.

I kärlekens namn

2012-01-29T15:10:00.000+01:00

Caroline och Peter, som jag fotograferade förra året, gifte sig den 7 januari - en mörk vinterdag.
Jag fick äran att fotografera vigseln samt middagen och festen efteråt.
Det var mitt första bröllop, och det absolut roligaste hittills!
Caroline och Peter gifte sig i Limhamns fina kyrka och hade festen på Heleneholms Slott.

Härdat uppvaknande

2012-01-24T13:32:00.001+01:00

Jag vaknade idag och såg frosten. Omedelbart och utan tvekan klädde jag på mig, tog kameran och gick ut.
Det var en morgon utan dess like. I alla fall hittills denna vinter.

Alla rosor vi har i rabatten var täckta av små, geometriskt perfekta iskristaller.

När jag tittade nära såg det inte längre ut som frost. Utan med som något människoskapat. Någonting konstgjort.

Konstgjort eller ej - lika vackert ändå.

Ovanpå vår brevlåda låg en hel storstad av nedkylt vatten.

Allting på marken var fruset.

Till och med jorden själv.

Det var en morgon värd att minnas.

Revolution!

2012-01-23T02:53:00.001+01:00

Om du inte redan har märkt det så har det undergått stora ändringar här på Exponera Mera.
Hela designen är omgjord från grunden, det tog mig ungefär två dygn att skriva om allting.
I helheten är den största skillnaden att den tunga, svarta bakgrundsfärgen är borta, och istället har jag ersatt den med en lätt pappersvit färg som gör det enklare för ögonen att både läsa och titta.
Annars är det en ny header, tre små knappar uppe till vänster med länkar till Bloglovin, Veckans Bild samt sidan där det står skrivet lite om vem jag är och vad jag gör.
På tal om just den sidan blir det ett av de kommande projekten att skriva om den texten till en mer uppdaterad.
Andra saker som också ska fixas "inom en snar framtid" är en nedbrytning av etiketterna. De är på tok för många!

Jag har bloggat här på Exponera Mera ganska länge nu. Sedan mitten av 2009 för att vara exakt.
Sedan dess har jag bytt design ett par gånger. Sedan dess är mitt liv helt annorlunda och även jag är en helt annan person.

Jag hittade mallen för den allra första designen i en mapp på min dator, så jag skapade en ny blogg med den mallen bara för att kunna visa er som inte varit med sedan början hur det såg ut på den tiden. Ignorera inlägget på bilden, det gjorde jag bara för att där skulle finnas ett.
På den tiden, 2009, fotograferade jag nästan bara blommor. Därför passade en bild på en nyckelpiga bra, inte minst en av de få gamla bilder jag tycker om än idag.

Tiden gick, och så sent som i början av 2010 bytte jag till den design (i bilden ovan) som gällde fram till igår.
Det blev en mycket svart och mycket stilren design - för att lägga så mycket fokus som möjligt på bilderna.
Självklart har jag bytt mellan några olika headers mellan 2010 och igår, men i stort sett förblev designen oförändrad.

Jag har länge känt att jag vill ha något mer och något nytt. Fortfarande stilrent, men ändå mer.
Med hjälp av Lindas goda råd tycker jag att denna design blev riktigt bra.
Det är dock fortfarande några småsaker som behöver trimmas till, men det fixar jag en annan dag.

Om du själv ser någonting du inte gillar eller om du har förslag, tveka inte att skriva en kommentar!

Vecka 3

2012-01-22T20:29:00.000+01:00

Det var egentligen inte förrän idag jag tog veckans bild. Veckan har varit lite händelselös.
Idag har det snöat, och inte lite heller. Fast inte länge och det stannade inte heller kvar på marken.
Det var den första "riktiga" snön som fallit denna vinter, hittills.
Jag fick lov att gå ut i trädgården och ta några bilder på Linda. Nästan alla blev riktigt bra.

Vecka 2

2012-01-16T14:34:00.000+01:00

Bilden som ska representera vecka två har varit svår att välja, till skillnad från förra veckans.
Den största och viktigaste händelsen var min farfars begravning,
men jag känner inte att jag vill lägga upp en bild därifrån. Istället valde jag denna.
Den har inget med begravningen att göra, förutom att känslan i bilden är riktigt tung.

En vårdag mitt i vintern

2012-01-14T13:01:00.000+01:00

Jag tror att jag inte är den enda som undrar var vintern har tagit vägen.
Igår, den 13:e januari, åkte jag och Linda på en liten utflykt till stranden i Kämpinge.
Hela stranden låg i lä, och med en skinande sol kändes det verkligen inte som mitt i vintern. Snarare som vår.

Utanför stranden blåste det halv storm, och där var det inte alls någonstans i närheten av så skönt och nästan varmt som det var på stranden som vi gick på.

Vågorna slog sakta in mot sandstranden, och hade hela tiden med sig små, små snäckskal och annat smått som havet förde med sig och lämnade kvar när vattnet åter igen drog sig tillbaka för att återvända några sekunder senare.

Jag och Linda ögnade genom varenda millimeter av sanden efter intressanta saker. Där fanns tusentals snäckskal strax innan vattenbrynet, samt en hel del tång som låg i klumpar lite här och var.

Jag hittade till och med sand som låg i sanden.

Förutom alla snäckskal, all tång och all sand som låg i sanden fanns där så klart även stenar. Stora som små.

Med oss till stranden hade vi en liten picknick. Den bestod utav varm choklad i en svart termos, fem kvarglömda lussebullar och några pappersbitar om vi skulle kladda till det.

Vi satte oss snällt på den lilla altanen till en av badhytterna och packade upp allt vi hade med oss, där var det totalt lä och med solen som hårt gassade blev vi snabbt uppvärmda så att vi fick ta av oss vantar, mössor och knäppa upp våra jackor.

Det var skönt.

När vi hade ätit vår lilla picknick började vi långsamt och lugnt vandra tillbaka mot bilen som stod på den leriga parkeringen, helt ensam.

Var tog vintern vägen?

Vecka 1

2012-01-08T22:25:00.000+01:00

Årets första Veckans Bild har varit lätt att välja. Både för att jag inte har tagit så många, och för att det var ganska självklart vilket tillfälle jag skulle välja från. Igår fotograferade jag mitt första bröllop.

Kapitel avslutat: Fredriks Tema

2012-01-08T22:20:00.000+01:00

Det är med en gnutta sorg som jag skriver detta: nu är Fredriks Tema slut!
Detta var andra året i rad som jag hållit igång en 365:a.

För er som inte har en aning om vad varken Fredriks Tema är, eller vad en 365:a är, här kommer en kort beskrivning:
Det betyder faktiskt bara att ta en bild om dagen, varje dag, i ett helt år. Sedan har jag valt att lägga upp den bilden, på samma dag som den är tagen, på en blogg jag själv utformat.

Precis som i slutet av förra 365:an (Fredriks Ord) har jag utvecklats mycket och lärt mig en hel del nya saker, både om min kamera och om mig själv. Jag har hållit igång dessa två projekt efter varandra, mest för min egen skull. Det har inte varit som en "riktig blogg" där man vill att så många som möjligt ska läsa den, fast det är självklart när folk tittar på de bilder jag lägger upp.

2012 blir inte ett ettårsprojekt med 365 bilder (eller 366 skulle det i så fall ha blivit) utan bara 52. En i veckan.
Varje vecka, det blir nog varje söndag, kommer jag att lägga upp en bild här på Exponera Mera, den bild jag tycker mest om som har blivit tagen under veckan som gått.

Jag tror att min vardag kommer att bli lite mer tom ett tag tills jag vant mig vid att inte behöva ta en bild varje dag.
Veckans bild, som jag kommer att kalla det, kommer att göra Exponera Mera mer aktiv än tidigare och speciellt de senaste månaderna.

I etikettraden här på bloggen finns "Veckans Bild" och precis som alla andra etiketter visas bara just de inläggen om du trycker på en av dem.
På tal om etiketter har jag ambitionen att städa upp bland alla olika och framför allt göra de färre.
Det kommer nog hända en sak eller två, utseendemässigt, med bloggen under detta år som nu påbörjats.

Bättre sent än aldrig

2012-01-01T16:41:00.003+01:00

God Jul och Gott Nytt År!

Snart rullar julen in

2011-11-17T17:49:00.001+01:00

Första gången på länge var jag i stan med kameran. Utan mål och utan tidspress.
Bara jag, Linda och kameran.
Det blev ett par bilder. Ett par av de bilderna blev ganska bra.

Denna skulle kunnat bli så mycket bättre.
För det första är den enas fot klippt med två pixlar (jag zoomade in till 500%), och för det andra så är kompositionen inte så rolig. Även om ljuset är snyggt så ger andra halvan av bilden inget större värde.

Här fokuserade jag mer på helheten. I förgrunden gick en kvinna, I mellangrunden stod en annan. I bakgrunden syntes ett par andra människor.

Utanför en av de åtskilliga kaffeserveringarna fanns det fortfarande möjlighet att sitta och avnjuta sin kopp kaffe.
Måtte det vara för att kaffe är så varmt, för jag hade då inte suttit där frivilligt.

Jag gillar hur mannen omringas av de vita cirklarna.

Färgkomposition.

En man stod och musikerade på sitt dragspel. Med en väldig inlevelse, som synd i bilden.

Lite längre bort, på Gustav Adolfs Torg, satt en man och pratade med fåglarna.

Det kom en liten stuga levererad på en lastbil.

Tre nissar stod och gömde sig vid en byggplats.

Vi stannade inte så jättelänge i stan. Gjorde några ärenden, åt lite lunch. Sen tog vi bussen hem igen.
Hem till värmen.

Jag hamnade i dimman

2011-11-01T15:30:00.000+01:00

Dimmadyrkaren som jag är kunde jag inte låta bli att ta en tur med kameran idag också.
Den var nästan overkligt tjock. Jag kastade in kameraväskan och Lollo i bilen, så körde vi ner till Småbåtshamnen.

Dimma och gråskala går så bra ihop.

Kvadratik plus gråskala och dimma blir ofta ännu bättre.

Att se bort till bron var helt uteslutet. På sin höjd kunde vi se femtio meter.

En annan bil stod parkerad. Vems det var vet jag inte.

En kvinna, antagligen anställd av hamnen på någon vänster, körde från brygga till brygga.
Vad hon gjorde vet jag inte.

Jag funderade på att använda denna bild som dagens.
Ordet be syns ju ganska markant. Men så blev det inte. Jag valde en annan.
Om du inte förstår vad jag menar, kolla då in HÄR.

Det blev denna istället.

Två hundar var ute och rastade sin människa.

Vid parkeringen stod ett ensamt träd. I bakgrunden skymtades ett höghus.

Vi körde till Ribban, nu med Linda i sällskapet också.

Ut gick vi på en av bryggorna. Den var ganska tom på folk.

Jag lyckades få alla bryggans besökare på bild.

Dessa två roade sig genom att blicka ner i havet.

På flertalet ställen fanns välspunna spindelnät, fulla av små vattendroppar. Lollo tog flitigt bilder på dem.
Jag nöjde mig med en.

Carolina & Martin

2011-11-01T09:00:00.000+01:00

Nu var det dags igen!
Min andra parfotografering någonsin. Denna gång en klasskompis till Linda och hennes pojkvän som ville ha bilder på varandra.
Vi möttes i Bokskogen en dimmig dag.

En tur in i dimmans land

2011-10-31T22:35:00.001+01:00

Sommaren är verkligen passerad nu. Höstens säsong gör sig påmind varje dag.
Mitt favoritväder pryder dagarna allt oftare; dimman.
Jag och Linda tog en sväng till Bokskogen i Torup för att reka lite inför den kommande lördagens parfotografering.

Det var en torsdag.

Det var en dimmig torsdag.

Skånes platta ansikte var inte långsynt.

Ödsligheten var ett faktum.

Ensamheten var grupperad.

Bokskogen stod stadigt.

Vi fick äntligen den höstliga turistbilden vi velat ta så länge. Äntligen.
http://everydaytourists.blogspot.com/

Skogshelgen - del 2

2011-10-26T23:00:00.000+02:00

Vi blev väckta vid halv sju, om jag inte minns fel. Då var det ganska mörkt ute.
Det var frost på gräset utomhus och på glasrutorna på bilarna. Alltså hade det varit kallt under natten.
Alltså var det stor sannolikhet att det skulle bli morgondimma. Alltså längtade jag och Linda väldigt mycket.

Jag och Linda började äta frukost före alla andra. När vi var uppätna klädde vi oss från topp till tå och steg ut i morgonkylan.

Solen hade börjat titta fram från bakom träden.

Vi hade turen att ha en liten sjö precis utanför stugan. Dit gick vi.

Som vanligt ute i ingenstans var det total tystnad.

Frosten klämrade sig hårt fast i grässtråna och på bladen.

När solen hade sträckt sig så pass långt upp att vi träffades av den kände vi oss genast inte lika kalla.
Det blev faktiskt varmt.

Mitt grymt skitiga uv-filter ställde till med en stor reflex från solen. Men det störde inte.

Jag är en naturmänniska, vilket kanske märks på bilderna jag lägger upp. Björkar och granar är mina absolut favoritträd.
Här fanns båda två.

När familjerna i stugan var färdiga gick vi tillbaka för att åka iväg till en annan sjö för att fiska.
Väl där började jag och Linda inte fiska. Vi gick runt och fotograferade istället.

Hur kunde vi inte motstå det?
Med både varmt solljus och kall blå dimma samt rök från en brasa.

Det var fortfarande tyst. Jag kan inte ens minnas att ha hört en enda fågel.

Det kan dock ha berott på att jag var i någon form av extas på grund av platsen och vädret.

Nere vid sjön fanns en hydda för förvaring samt en grillplats.
Ett gäng hade redan bosatt sig där när vi anlände. Men vi samsades om utrymmet.

De stod och testade fiskelyckan.

Lyckan var svårfångad.

Jag och Linda gick djupare in i skogen. Träden omringade oss och solen upplyste oss.

Vid vissa gläntor sken solstrålarna något oerhört vackert. Vi stannade upp och bara tittade.

Därför tycker jag att du ska göra detsamma. Bara titta. Försöka supa in känslan jag förhoppningsvis lyckats förmedla.

Även skogsbilder kan bli kvadratiska, tro det eller ej.

Vad vore ett blogginlägg utan en bild på självaste Linda?

Och vad vore ett blogginlägg utan en svartvit bild?

När vi hade tagit tillräckligt med bilder gick vi tillbaka mot sjön för att börja fiska.

Solen verkade inte vara färdig med morgonens föreställning.

Långt ifrån färdig.

Vi hittade två fiskespön som hade blivit förberedda åt oss, de tog vi och gick ner till vattnet.
Vi fiskade och fiskade och fiskade, men inget hände...

Vi gick till andra bryggor för att prova. Vissa var upptagna.

Precis efter denna bild blev tagen brast Karin (på bilden) ut i ett kort skratt.
Jag och Linda hade halvsmugit upp bakom henne, och båda vi två tog en bild på henne exakt i samma sekund.

Vi gick vidare till en annan brygga där vi stod en stund ytterligare och försökte få napp. Men det ville sig inte.
Jag gick till min väska för att byta från 35:an till 85:an. När jag hade bytt och tagit en bild och zoomat in i den märkte jag att den var ovanligt brusig för att vara tagen på ISO 200. Trodde jag...
Det visade sig vara ISO 2000. Nästan tre och ett halvt steg för mycket. Jag kan inte alls förstå hur jag inte kunde ha märkt det tidigare. Alla bilder från hela morgonen var tagna med ISO 2000. Jag blev ganska arg på mig själv till en början. Men det gick ju inte att göra något åt det, så jag accepterade mitt misstag och levde vidare.
Tur nog har jag en bra kamera. Jag är ganska säker på att du inte ens har sett störande brus i någon av bilderna hittills i detta inlägg, för att vara ISO 2000.

Efter att ha satt ner till ISO 200 tog jag denna bild. Det blev den sista bra bilden på hela dagen.
Min lust att fotografera försvann lite när jag märkte mitt misstag.

Till lunch åt vi grillade korvar i bröd. Dock inte brödet på bilden, utan riktigt korvbröd.

För de andra hade det blivit några fångster.

Fiskarna hängde och visade upp sig på en spik utanpå hyddan.

När klockan närmade sig halv fem packade vi ihop oss och åkte hem mot lilla Malmö.
Vi kom hem vid sju eller åtta. Jag sov mesta delen av vägen.
Denna helg var precis vad jag behövde. Avkopplande och njutande av naturens lugn.
Inte för att jag är stressad annars, för det är jag inte, men ändå skönt med omväxling mot miljön här hemma.

Skogshelgen - del 1

2011-10-25T22:15:00.000+02:00

Lindas familj är en fiskarfamilj. Tidigare i år åkte jag med hela gänget till Harasjömåla för att fiska.
Nu i helgen var vi där igen för att jaga vattenkreaturer. Denna gång var det ganska många grader kallare.

Till skillnad från förra gången, i början av året, var vi ganska mycket mer påklädda. Jag hade följande på mig:
Kalsonger, långkalsonger, jeans, regnbyxor, t-shirt, 2st tjocka tröjor, vinterjacka och två par strumpor. Samt ett par vantar och en lagom varm mössa såklart.
Kanske låter överdrivet. Men det var det icke. Fiska är en ganska stillastående aktivitet, vilket i kombination med få plusgrader kan bli ganska kallt.

På lördagen, när vi körde dit, fiskade vi vid samma sjö som förra gången. Och slog läger vid samma plats som förra gången. Och åt samma mat som förra gången; korv med bröd.
Jag lärde mig hur en (för mig) ny funktion på kameran fungerade. Funktionen att kameran tar x antal bilder helt av sig själv, och dessutom fokusera innan varje. Ganska imponerande. Dock ganska meningslös.
Bilden ovan är taget på det viset, därav Anne-Sofies skratt.

Också som förra gången var fiskarna svårflörtade. Jag och Linda gick en tur i skogen längs sjön för att prova turen vid andra små bryggor. Men turen hittade vi inte.

Till skillnad från förra gången var skogen nu inte lika grön, utan mer gul.

Försök klura ut hur denna är tagen.

Genom att lura fiskarna att vi inte skulle våldsamt mörda dem trodde vi att de skulle komma till oss.
Men det gick inte.

Vinden var avlägsen. Sjön låg stilla.

Det var antagligen så att jag och Linda var för bra för att få napp. Så måste det ha varit.

Jag nämnde kylan tidigare. Men tur nog kikade solen fram lite då och då även fast det var en, till början, ganska mulen dag.

Framåt eftermiddagen lättade himlen upp. Men solen klättrade längre och längre ner, vilket gjorde det mer kyligt allt eftersom.

Jag och Linda gick klart varvet runt sjön.
När klockan närmade sig dags-att-åka-till-stugan-och-äta-tiden packade vi ihop oss och körde tillbaka.
Vi åt spaghetti och köttfärssås och blev jättemätta.

Senare på kvällen gick jag och Linda ut för att fotografera stjärnorna. Det har vi velat prova jättelänge, vilket inte går i en storstad. Men nu när vi var ute i ingenstans var det ett perfekt tillfälle.

Stjärnor fanns det gott om.

Och så lattjade vi oss såklart. När det började bli kallt och vi hade fått de bilder vi ville gick vi in igen.

Där inne mumsade vi på chips och choklad. Jag spelade lite Pokémon på min mobil, och vi tittade på när de andra spelade kortspel och förde ett himla liv.
Sedan la vi oss i sängen där vi spelade Angry Birds till vi skulle sova.
Morgonen därpå hade vi planerat att fotografera morgondimman. Vi såg verkligen fram till det...

Tjuvtitt

2011-10-24T20:51:00.000+02:00

Jag är nyligen hemkommen från en tvådagarssemester.
Det blev som vanligt en hel drös med bilder, men jag är på god väg att bli klar med dem.
Här är två av dem.

Väntan

2011-10-20T22:22:00.000+02:00

Det har varit ganska vindstilla på bloggen, anledningen är att jag inte rastat kameran ordentligt på senaste tiden.
Men idag var jag inom stan en sväng och det råkade bli ett par bilder.

Individualism is overrated.
Meningen ovan hänvisar till en fotograf jag följer, som i ett inlägg lade upp flertalet bilder av människopar som var klädda på samma vis. Han vistas oftast i Tyskland, men det gäller även här i Sverige.

Ha ögonen med dig nästa gång du är ute i stan och lägg märke till hur många det är som har likadana kläder.
Jag har tagit en hel del sådana här bilder nu, lär nog samla ihop dem och visa dem tillsammans senare.

En vanlig scen på Centralen.

Ett möte.

Vi skulle åka tåget hem, istället för buss. Rulltrapporna ner var ganska fulla.

Som liten hade jag beslutsångest. Den sitter fortfarande kvar i mig till viss del.
Det är ofta jag inte kan bestämma mig om en bild ska vara i färg eller utan.
Så jag lägger upp båda i detta fall.

Att åka rulltrappor kan vara ypperligt långtråkigt.

Till och med att sitta på en bänk kan vara långtråkigt.

Till slut stannade tåget på Hyllie, där jag och Linda hoppade av och åkte hem.

En vecka för tidigt

2011-10-15T19:45:00.000+02:00

Idag körde jag och Linda till bokarnas skog i Torup. Vi skulle kolla läget, om det var höstigt nog för att träden skulle byta färg.
Och självklart för att ta en avkopplande skogsrunda.

Våra farhågor besannades, det var fortfarande relativt grönt.

Till skillnad från oss själva och de flesta som åker till Bokskogen parkerade vi på en annan parkering som låg en bit bort från huvudparkeringen.

Skogen var fortfarande bokskog, men marken såg annorlunda ut.

Helt nya stigar att utforska.

Helt nya träd att titta på.

Helt nytt gräs att gå på.

En lördag med skinande sol och inget regn - perfekt skogsväder. Vi var inte ensamma om att åka dit idag.

Barkigt värre.

Linda har ett bra öga för det mesta. Hon hittade ett litet blad på marken där det var ett hjärta utstansat.

Tro det eller ej, vi hade stativet med oss om vi skulle hitta något fint ställe att ta en turistbild på.
Vi hittade ett fint ställe att ta en turistbild på.
Turistbilden blev fin.
Skåda och se den riktiga på hemmaplan: Everyday Tourists.

Hela dagen var perfekt. Detta ställe vi hittade att ta turistbilder på var perfekt för att plåta en modell i en lång och röd klänning.

Det var en fin dag.

Höstmorgon

2011-09-30T11:10:00.001+02:00

Idag fyller Linda 20 år. Hon skulle till skolan i morse, men gav mig skjuts hem innan dess.
Jag såg morgonen skina med sin närvaro och gick snabbt in och bytte till 70-200, sedan skuttade jag ut igen.

Med inget mål gick jag dit min näsa pekade.

Nästan hela tiden pekade den framåt, så det var dit jag gick.

Jag kan bara föreställa mig hur det såg ut en timme tidigare. Klockan var nu nästan halv nio.

Jag gick in i Kroksbäck. En fågel flög förbi som råkade fastna på bild.

Det var väldigt folktomt, dock fick jag med ett par människor på bild.

Till och med en på cykel!

Kroksbäckskullarna var inom räckhåll, jag drog mig ditåt.

Jag hade gärna haft en vidvinkel att komplettera med, men det blev bilder ändå.

Vissa bättre än andra. Men överlag blev jag nöjd.

Väl framme vid kullarna kom en kvinna gående.

Kullarna var täckta med miljontals små vattendroppar, fästa vid varje grässtrå som värmts upp av solen.

Jag kunde inte undvika att ta en bild på gräset.

Det blev en kort sväng inom kolonierna.

Sedan gick jag ut därifrån och började trampa hemåt.

Fortfarande var det folktomt.

Jag hade gjort misstaget att inte tänka på vilka skor jag hade på mig. Det var mina tunna sommarskor.
Till mitt försvar hade jag inga planer på att traska runt i blött gräs.
Så jag kom hem med blöta byxor, skor, strumpor och nittiotre bilder att gå igenom.
Detta var de sexton bästa av dem.

Och vi som bara skulle till konsum...

2011-09-25T23:27:00.001+02:00

Strax innan nio idag väcktes jag av en ivrig och pigg Linda. Hon hoppade omkring i sängen och försökte få mig att vakna och sluta vara trött. Lite senare skulle hennes brorsbarn komma med frukost, så jag antog att det var därför hon ville ha upp mig ur sängen så hastigt.
När jag väl hade dragit mig upp och klätt mig lite halvdant möttes jag av två små ungar som var lika fulla av liv som vanligt. Vi åt en mumsig frukost bestående av flera olika sorters bullar med diverse pålägg.
Efter frukosten kom Lindas pappa Göran på att de hade glömt att köpa några saker till laxen som skulle tillagas till maten senare. Citron, rosépeppar och basilika för att vara specifik.
Det var ganska brått, laxen skulle börjas på redan på morgonen för att stå till sig länge.

Så vi tog på oss ytterkläder och traskade bort till Konsum.
Bara det att Linda inte stretade emot att gå iväg sådär på beställning slog mig inte (hon är envis och försöker i regel att undvika att ställa upp frivilligt på beställningar som denna).
När vi närmade oss Konsum såg jag en alldeles förträfflig Mustang stående på parkeringen. Jag förbarmade mig om det och slängde ur mig något i stil med: "Ja men det är väl klart att där ska stå en Mustang just nu när vi skulle till Konsum...".
Vad som bör tilläggas är att jag är galet tokig i Mustanger som det finns väldigt många av här i Malmö.

Vi gick vidare, men när vi var nära ingången började Linda dra mig åt ett helt annat håll. Jag såg postlådan och antog att hon hade fått med sig något som skulle postas. Självklart kunde jag inte släppa ögonen från den ståtliga hästen som stod så perfekt parkerad.
Plötsligt stiger mannen ut ur bilen och hälsar på Linda. Jag förstår absolut ingenting.
"Är det du som är födelsedagsbarnet?", frågar han mig precis efter han hälsat på mig också.
Jag, fortfarande helt oförstående av hela situationen, svarar att jag är det. Då kommer Göran, Lindas pappa fram från ingenstans och ger mig min kameraväska.

Bosse frågar mig om jag vill ta en tur i bilen. Jag är i stort sett helt stum, men på något sätt letar sig ett ja fram från min strupe och jag går och sätter mig i passagerarsätet samtidigt som Linda klämmer sig in i baksätet.
När vi alla tre sitter knäppta inne i muskelbilen vrider Bosse om nyckeln och ett oerhört våldsamt vrål skjuter ut från spektaklet samtidigt som hela konstruktionen murrar och brummar och vibrerar som inget annat. Han gasar ut från parkeringen utan att försöka vara det minsta diskret.

Vi kör bort till motorvägen och fortsätter mot Bara och bokskogen. Genom hela färden sitter jag nästan helt tyst, helt bortslagen av denna överraskning, helt överlycklig.
Det fanns inte en enda bil som inte blev omkörd av oss.
Vi körde och körde och körde, i något som kändes som trehundrafemtio kilometer i timmen. Ingen av oss visste inte riktigt var vi skulle, men vi tog sikte mot hamnen för att hitta ett passande industriområde för att ta några bilder av bilen.

Ingen av oss visste var vi var, men vi kom ut på en relativt lång och helt spikrak väg mitt i ingenstans bland industrierna. Den blev perfekt, så vi stannade och klev ut ur hästkraftslådan.

Jag tog upp min kamera och började fotografera skönheten.

Jag rörde mig långsamt runt bilen, tog lite bilder, tog några steg längre bort, satte mig på huk, fotade lite till och fortsatte på detta viset en stund eller två.
Min tidsuppfattning var helt kaputt, jag kunde inte känna någon skillnad på en sekund eller en minut.

Precis som jag var det Bosses dröm att skaffa sig en Mustang. Han hade haft en annan innan den här, men denna var här för att stanna.

Nu i efterhand kan jag säga att jag tog på tok för lite bilder på bakdelen, men i mitt försvar var jag aningen handikappad och mentalt förlamad.

Linda tog några bilder på mig och bilen. En av de bilderna ska jag rama in och ha på mitt rum.

Bosse öppnade motorhuven, som dolde en hel fabrik.

Jag vet inte ens vad hälften av allt var eller vad det hade för funktion, men sjujäkla snyggt var det.

Bara fäljarna i sig borde anses som konst.
När jag hade plåtat klart satte vi oss in i bilen igen. Bosse tryckte på en rolig knapp som stängde av bilens TCS (det som gör att hjulen inte spinner loss och tappar greppet).
Han varvade upp motorn riktigt ordentligt så att hela bilen skakade febrilt och sköt ifrån sig en tryckvåg från ljudets skyhöga decibelnivå.
När kopplingen släpptes for bilen iväg i en hiskelig fart samtidigt som hjulen spann snabbare och högre än vad alla katter på jorden tillsammans kan.
Hela min kroppsvikt trycktes hårt bakåt mot stolen och insidan av min mage försökte hålla sig kvar på sin plats när gaspedalen trycktes ända ner på golvet. Bosse rattade kvickt och skickligt för att hålla oss kvar på vägen och borta från buskarna som stod uppradade bredvid oss.
Kanske hundra meter senare (men bara några få sekunder) släppte han på gasen och tryckte på den roliga knappen igen så att vi skulle hålla oss på vägen resten av vägen hem.
Innan vi blev avsläppta hemma hos Linda tog vi ett stopp hemma hos mig för att visa upp bilen för min familj. De var alla häpna.
I runt två timmar hade vi varit ute och rastat hästen. Detta var antagligen den sista gången han skulle göra det i år, sa Bosse. Sedan skulle det bli garaget fram tills nästa vår.
Väl hemma hos Linda klev vi ur, pratade lite med Bosse och tackade innan han körde hem igen.

Och här har vi den skyldiga bakom allt. Min flickvän. Den bästa flickvännen i världen.
Hon hade letat omkring på hela internet i flera månader efter upplevelser att köpa där man får åka i en Mustang, men bara hittat sådana fast med Ferrari, Lamborghini och Porsche. Till slut hade hon, av en ren slump, hittat ett forum för Mustangägare i Sverige, där hon blev medlem och frågade efter en villig själ som kunde ge mig upplevelsen att åka med i sin bil. Bosse svarade snabbt och vänligt erbjöd sin hjälp.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag, idag, skulle få åka i en Mustang. Min drömbil.
Med detta kan jag med stor säkerhet påstå att jag är den lyckligaste killen i världen.

Och vi som bara skulle till Konsum...

Smygtitt

2011-09-22T22:07:00.000+02:00

Jag har, i ett par månader, pillat och donat med min hemsida. Det har blivit många kvällar i ångest när små, nästan osynliga, skrivfel har satt käppar i hjulen gjorda av rader och rader av kod.
Hursomhelst, jag tänkte dela med mig av en liten skärmdump på startsidan.
Försöker hålla det så stilrent som möjligt. Vad tycks?

Caroline & Peter

2011-09-12T15:32:00.001+02:00

Jag har aldrig fotograferat något par förut, så jag kände att det var dags nu.
Min kusin Caroline och hennes fästman Peter ställde snällt upp som modeller.
Vi träffades på Ribersborg en sen eftermiddag just innan solen skulle lägga sig för dagen.
Jag låter bilderna tala för sig själva.

En nedgång

2011-09-09T00:08:00.000+02:00

Idag gick solen ner ännu en gång.
Jag och Linda bevittnade händelsen.

Ett fotografiskt minne

2011-08-31T07:31:00.000+02:00

Har man som fotograf ett fotografiskt minne?

Den 31 maj förra året tog jag denna bild. Ett gatuporträtt / gatufoto av en man som stod och väntade på bussen.

I förrgår när jag väntade på bussen vandrade samma man förbi mig.
Jag kunde inte annat än att peta upp min kamera framför näsan på honom och ta en bild,
eftersom jag kände igen honom från bilden jag tog året innan.

Mannen själv hade däremot (antagligen) inte en susning varför han blev fotograferad.
Nästa gång jag ser honom tänker jag fråga vem han är.

Malmöfestivalen 2011

2011-08-29T16:02:00.001+02:00

Sedan förra årets Malmöfestival har jag som fotograf utvecklats mer än jag trott jag kunde.
Jag har dragits mer och mer åt gatufotografins hörnor och letar ständigt efter nya motiv.
Årets festival såg jag som en utmärkt möjlighet att öva vidare.
Här kommer mina bilder, både gatufoto och annat smått och gott.

Festivalen började som vanligt på en fredag.

Också som vanligt hölls en kräftskiva för de som ville vara med.

Ingen märkte egentligen att jag gick runt och fotade. De som märkte brydde sig inte.

Mannen såg inte allt för lycklig ut. Han hade kanske blivit övertalad att följa med som chaufför.

Lite annorlunda blandning av klädesplagg. Men det funkar.

Annorlunda-heten fortsätter.

Ilmar Reepalu kom och pratade. Publiken stod och lyssnade.

Han sa egentligen inget intressant. Bara en massa fakta om Malmö stad.

Sedan skålades det.

Högt upp mot skyn!

Dag två av festivalen tänkte jag och Linda cykla ner till stan. Men vi såg solnedgången och ändrade våra planer.
Det blev Västra Hamnen istället. Men när vi kom dit var det redan för sent, solen hade sagt hej då.

Dag tre, på söndagen, lyssnade vi på Veronica Maggio. Hon spelade på den stora scenen på Stortoget.

Och hon spelade bra!

Så pass bra att alla som hade en iPhone fotograferade med den.

Dag fyra.
Individualism is overrated.

Matstånden stod som alltid uppradade på torget.

Röken rykte lika mycket som vanligt.
De som jobbar där måste lukta hemskt när de kommer hem på kvällarna.

Ibland blir bilder bättre av att folk tittar in i kameran.

Gillar hur hans smalben ser sjukt små ut jämfört med vaderna.

The Three Stooges.

Gubbe med skön stil.

Dag fem.
Jag och Lollo såg Movits.

Ett band från långt upp i landet som blivit stora.

Så stora att både Promoe och Jason ville vara med och sjunga.

Deras publik var inte bara under 20 år.

Dag sex.

En musikant spelade på gåtagan. Personen spelade alla möjliga instrument på samma gång, riktigt begåvad!

The White Stripes.

På gågatan satt en man och tecknade av människor.

Taget ur sammanhanget kan man tro att de poserade för mig. Men så var inte fallet.

Barn vill alltid leka.

Till och med tillsammans med människor som inte är riktiga.

Fontänen blev till en provisorisk bänk.

Dag sju.
Jag använde min 50 mm utan autofokus (modellen pannkaka) för att testa min egen autofokus.

För att försvåra för mig hade jag bländaren på f/1.8 hela tiden.

Men tack vare sökaren i min kamera gick det relativt lätt och snabbt att fokusera.

Samma man som dagen innan satt på sin stol och tecknade av ett annat par.

Ännu en provisorisk bänk.

Mer färg i vardagen.

Det var populärt med älgkebab.
Jag smakade inte, men det sades smaka bra.

Jag lyckades till och med fokusera manuellt i farten.

Två nunnor handlade blommor.

På kvällen lyssnade vi på Those Dancing Days. Ett riktigt bra, svenskt band. Men på scenen var de inte lika bra.
I princip alla stod bara rakt upp och ner och spelade sina instrument.

Dag åtta, den sista dagen.

Sista dagen för i år att äta av festivalmaten.

Individualism is overrated.

Och så sista bilden av festivalen för i år.

Nästa år, om jag inte gör något annat den veckan, så ska jag spendera så mycket tid som möjligt på festivalen.

Då ska jag ta ännu bättre bilder!

En stund på centralen och alla blickar uppåt

2011-08-26T19:24:00.000+02:00

Idag är det sista dagen av Malmöfestivalen för i år.
Jag och Linda gick en sväng i stan och hamnade till slut på centralen.

Vad vi märkte var att väldigt många stod och blickade uppåt.

Väldigt många.

Nästan alla.

En hel del.

Till och med denne man.

Han ville inte titta upp.
Så jag tog en bild på honom i protest!

Det kan vara klurigt att veta vilket tåg och perrong man ska till.

Så det är bäst att titta uppåt och fundera en stund så det inte blir fel.

Om man vill kan man äta en glass under tiden.

Eller så ringer man någon och frågar.

Hans ögon nådde inte upp till tavlorna.

Ljusspelet på golvet var härligt.

Vissa måste fundera länge.

Andra funderar tillsammans.

Till slut löser det sig alltid.

Till och med Linda tittade uppåt. Vi skulle också åka tåg.

Hon hade glimten i ögat.

När vi kom hem var vi varma och törstiga.

Ikväll ska vi till stan igen för att se The Ark avsluta festivalen.

På tal om festivalen,

jag har självklart fotograferat en del nu under dagarna som gått.

Ett inlägg med många bilder kommer upp vilken dag som helst.

En stor stadsskildring - Del 3

2011-08-24T23:27:00.000+02:00

Tredje och sista delen av Stockholm.
Jag har blivit jättenöjd med många av bilderna, så pass nöjd att jag ska göra en bok av dem.
Får se hur det går.
Hursomhelst, hoppas att du tyckt min storstadsskildring varit intressant.
Och för er som inte gillar gatufotografi eller svartvita bilder ber jag om ursäkt.

Stationen vid Zinkensdamm.

Vi satte oss på samma bänk som de två kvinnorna i föregående bild.

En musikant kom ombord på tåget.
Jag tänkte direkt på när jag var i Berlin förra året. Där var det musikanter i var och vartannat tåg.
Dessvärre blev denna bild suddig för att tåget plötsligt bromsade in när jag tryckte av.

Mitt inne i ett samtal.

Precis när jag skulle ta bilden vänder han huvudet mot mig i ett hastigt ryck. Kunde inte tajmat det bättre.

Vi hoppade på spårvagnen som tog oss till Skansen.

Tro det eller ej, men jag tog faktiskt bilder på Linda också!

Inne på Skansen var det varmt och fint. Många djur att titta på.

Speciellt surikaterna var söta.

Det är inte bara människor som går på solarium.

Man kan ju inte besöka Skansen utan att också svänga inom Gröna Lund.

Både jag och Linda avskyr karuseller. Men vi gick in där för stämningens skull, för att titta på människorna och bara ta det lugnt.

Vi var nog inte de enda som inte tyckte om karuseller.

Vad vore ett besök på Grönan utan en bild på de kända gungorna!

I sammanhanget är denna kanske inte så märkvärdig.
Hade varit roligt med en liknande bild fast mitt inne i stan.

Undrar vad han stod och tänkte på...

En annan som blickade uppåt.

Sergels Torg i eftermiddagsljus.
Kunde inte bli mycket bättre.

Vi stod där en stund innan vi gick vidare.

Liten storhet.

Det är någonting med hennes blick. Jag vet inte vad, men något speciellt är det.

Så gott som ensamma i tåget.

Fasadbild. Fast ändå inte.

Första bilden från sista dagen.
Ser ut som ett mänskligt zoo.

Individualism is overrated.

Provisorisk bänk.

Jag undrar hur de transporterade dit sina instrument...

Som taget ur en serietidning.

Regelbrytande.
Men jag tycker inte att det gör något att han är precis i mitten.

Hela havet stormar.

Och så var jag här, den sista bilden av det tredelade inlägget. Hoppas det inte var allt för många bilder.

Så, vad har jag lärt mig av att resa på egen hand (tillsammans med Linda)?

Antagligen ingenting. Möjligtvis att jag klarar mig bra själv. De har gjort ett bra jobb med mig.

Tack, mamma och pappa!

En stor stadsskildring - Del 2

2011-08-24T22:32:00.000+02:00

Det blev som sagt en hel del bilder i Stockholm.
Så pass många att jag blivit tvungen att dela upp inlägget i tre hela delar!
Här följer del två.

Stationen vid Liljeholmen, där vi hoppade av bussen varje dag när vi skulle in till stan.
Varje gång var det samma stämning; ingen pratade, ingen var glad och bara en tyst väntan.
Tycker att denna bild speglar just den platsen perfekt.

Rulltrappor i sann Stockholmsanda.

Vi besökte Aquaria Vattenmuseum. Mängder av fiskar och andra djur.

Efter museet öste regnet ner som aldrig förut.

Men vi hade varsin regnponcho som skyddade oss från regnet. Dock blev huvudet och allt under låren helt genomblött.

Men det stoppade inte oss från att gå till Fotografiska.

Fotografiska hade några sevärda utställningar att titta på.

När vi kom ut där ifrån hade regnet avtagit.

Så vi åkte till Gamla Stan.
Där bar de flesta paraplyer.

De bästa porträtten är tagna utan modellens vetande.
Han bara stod där och blickade uppåt och lade inte ens märke till mig.

Ännu en som blickade uppåt.

"I like Sweden", sa han efter jag hade tagit bilden.

Hade det inte varit för skorna som mannen till vänster bär och den andra mannens mobiltelefon skulle denna bild kunnat vara tagen när som helst nästan.

Minspel när det är som bäst.

Det går ju inte att besöka Gamla Stan utan att titta på slottet.

Jag älskar denna bilden. Man ser verkligen på honom hur han njuter av sin cigarett.

Far och son.

Lost in translation.

Vi kom förbi den stora Centralen.

För ungefär ett halvår sedan ville jag påbörja ett projekt att ta bilder av folk som pussas.
Men efter många försök ute i stan kastade jag projektet till hyllan. Folk pussas VÄLDIGT sällan ute i offentligheten. Och när det väl sker har man knappt en sekund på sig att fotografera det.
Men här lyckades jag! (Mest för att paret stod där mer än en sekund)

Vill han hålla handen med den andra mannen?
Eller ber han om någonting annat?

Svårt att säga.

Men bilden är för söt ändå.

En stor stadsskildring - Del 1

2011-08-23T15:44:00.002+02:00

Linda och jag tog tåget till den största byn i landet för att ha en helt egen semester tillsammans.
I fem dagar skulle vi leka turister i stora Stockholm.
Jag, som gatufotograf, hade kameran med mig överallt och tog mer bilder än jag kanske borde ha gjort.
Många blev bra, en del riktigt bra. Fast det får du avgöra själv.
Jag har blivit ganska inbiten i kvadratiska bilder, därför är flertalet bilder just så.

Hoppas det smakar!

Efter att ha sett den här sortens bilder från en av mina favoritfotografer (http://www.severinkoller.com/) ser jag människor överallt som går klädda exakt likadant.
Han kallar det för "Individualism is overrated".

Vi fick bo hos en släkting till Linda, ungefär tjugo minuter utanför det centrala Stockholm.

Dagarna bestod av denna rutin:
Vakna vid 8, äta frukost, göra sig klar, åka till stan, stanna i stan till 4-5 på eftermiddagen, åka hem, äta middag, fördriva tiden, sova.

Kollektivtrafiken är både dyrare och krångligare än den vi är vana vid här i Malmö, så vi köpte varsitt
Stockholmskort för tre dygn. Då kunde vi åka hur mycket buss / tåg / tunnelbana vi ville och ha gratis inträde på jättemånga olika ställen.

Individualism is overrated.

En asiat som blev glad av att komma med i bild.

En bar på Stureplan-

Humlegården var vacker. En hel del människor som bara gick omkring eller satt och vilade.

Vid ett tillfälle verkade solen titta fram mellan molnen samtidigt som det fortfarande var helt mulet.
Ljuset blev otroligt.

Där fanns en liten skatepark. Undrar om det finns någon bättre än denna.
Stapelbäddsparken i Malmö är väldigt stor och bra, om man jämför.

Levande reklam.

Konsten att posera sittandes.

Konsten att leva.

Han måste ha vetat om hur snyggt ljuset föll på honom, annars hade han inte stått så perfekt.

The decisive moment.
Denna hamnade på scware. http://scware.blogspot.com/

Ensam barnvagn på Sergels Torg.

Balett.

Vi tyckte att det är mycket folk i Malmö. Men jämför med huvudstaden framstår lilla Malmö som en avlägsen by.

Han fick ett par solglasögon.

En ärlig blick.

Jag tycker han ser ut som en mästare i Kung fu, en samuraj eller liknande.

Levande reklam.

Är det bara jag, eller har ungen en sann diktatorblick?

Vi lyckades ovetande planera in vår semester just när Prideparaden skulle äga rum.
Folk samlades i gigantiska massor för att se på den långa och ståtliga paraden.

Vissa var längre än andra.

De som inte var långa fick göra sig långa.

Helt oväntat kom ett störtregn som slutade lika snabbt som det kom.
Alla fick panik i en halv minut.

Ännu en som var längre än andra.

Två kostymnissar under paraply.

Det var ganska många som tyckte att de inte var tillräckligt långa. Lite överallt såg man folk uppe på bänkar, containrar och andra högt uppsatta ytor.

Nej, han räckte inte tungan åt mig. Jag bara tajmade rätt.

Mannen såg att jag skulle ta en bild, så han vände ner paraplyet. Bra gjort tycker jag. Bilden lyftes.

Komik i vardagen.

Till och med små pojkar var inte långa så det räckte.

Busshållplatsen var poppis att stå i.

Man kunde nästan tro att staden lekte hela havet stormar.

Jag undrar vad han tänkte när han såg mig.

Själva paraden såg vi inte så mycket av, så pass mycket människor var det överallt.
Jag fokuserade istället på att fotografera de som tittade på paraden.

Det är här man hänger om man är duva.

Den västraste av alla hamnar

2011-08-23T11:56:00.001+02:00

Västra Hamnen och gatufoto kan aldrig bli fel.
Här kommer några bilder från när jag kom där förbi tjugo dagar sedan.

Rödhet individualism

2011-07-29T17:45:00.000+02:00

Varför är det så vanligt bland tanter att bära så röda kläder?

Individualism is overrated.

Stadsligt

2011-07-19T21:58:00.000+02:00

Mitt fotograferande är fortfarande vid liv, som alltid.
Jag har inte varit så jätteaktiv här på bloggen, men det finns ett par olika inlägg planerade.
Därför tänkte jag bjuda på gatufotografier från tre olika dagar. Se och njut.

Jag och Linda cyklade in till Folkets park en dag för att spela minigolf på den nybyggda banan.

Banan var Malmöinspirerad, med flertalet av stadens kännetecken. Allt från den rivna Kockumskranen till den nya stadion.

Vi kunde inte hjälpa att märka en ovanlig mängd människor i parken samt lika ovanlig musik.

Det var tydligen en afrikansk kulturfestival, vilket jag läste hemma efteråt, som hålls en gång om året.

Vi såg afrikaner med deras ypperligt intressanta kläder överallt.

Alla cirkusattraktioner var igång för fullt.

Parkens gräsytor var också igång för fullt.

Det spelades afrikansk musik och ett antal olika stånd var uppställda där det såldes afrikanska föremål.
Stämningen kunde inte varit bättre. Jag tycker det är synd att jag inte har vetat om detta evenemang förut.
Nästa år skall jag tillägna en heldag då jag går omkring där och tar porträtt av människorna.

Detta är från en annan dag då jag och Linda gick runt i stan.
Vid första anblick kan det se ut som killen inte har något huvud.

I ett skyltfönster stod en man. Utanför stod en annan man, som såg ut att vara på vakt.

Gågatan är ju en ganska central punkt i Malmö. Vilket gör det relativt underligt att jag inte har så många bilder därifrån.
Jag lyckades fånga denna scen med de två musikanterna och ett litet barn som svingade sig runt stolpen.
Tur hade jag också att ingen annan hann in i bilden, för vi var verkligen inte ensamma på gatan.

Typiskt oss.
När det är vinter längtar vi som bara den till sommaren och värmen.
När sommaren kommer letar vi oss in i skuggan för att det är för varmt.
Vi nöjer oss aldrig.

Fotograf fotograferar fotograf.

Och en sista bild. Från idag faktiskt.

Jag och Lollo, min lilla, lilla syster cyklade ner till Limhamn för att luncha med mamma.

Med färgen röd som tema tyckte jag att denna kvinna kom alldeles lägligt på sin pedalhjulade transport.

Spjälkö - Dag 5

2011-07-07T18:21:00.028+02:00

Dag fem. Den sista hela dagen i stugan.

Dagen börjades med att vakna, äta frukost och göra oss klara för bortfärd.

Vi körde in i Ronneby och tittade på vatten.

Vatten som forsade från en fors.

Vatten som såg ut som öl.

Vi gick upp för en backe och sedan ner för en trappa för att ta oss runt forsen.

Det blev en del bra bilder.

När vi var tillbaka vid stugan gick jag och Linda ut en runda.

Jag fick vattenbokeh på bild.

Och ett får under ett träd. Fåren gömde sig för solen. Det var mycket varmt ute.

Inspirationen till att fotografera blommor satt fortfarande kvar i mig. Dock var ljuset inte alls lika inspirerande.

Linda fastnade på bild. En av de bästa bilderna jag tagit av henne.

Genom flera försök försökte jag få flertalet blommor att se intressanta ut.
Huruvida jag lyckades vet jag inte.

Senare på kvällen gick vi ut ännu en runda. Då med stativet med oss för att ta en turistbild.
Den, samt alla andra, ligger stadigt på vår blogg.
http://everydaytourists.blogspot.com/

Vi njöt av naturen en sista gång.

Båtarna guppade fint i de pyttesmå vågorna som inte fanns.

Linda satte sig i en båt. Hon var så vacker.

Vi kom på att detta var sista dagen i stugan.
Dagen efter skulle vi bara köra hem direkt efter frukosten.
När den slutsatsen kom till oss blev vi såhär.

Vi lunkade tillbaka till stugan. För sista gången.

Just det, den där stugan. Hur ser den egentligen ut?

Jag har ju bara visat bilder av fönster och andra detaljer.

Så. Detta är den lilla, sneda stuga som vi levde i. Alldeles lagom.

Det var vår semester.

Hoppas att bilderna smakade och att ni fick en aning om hur bra jag haft det.

Spjälkö - Dag 4

2011-07-06T13:27:00.001+02:00

Dag fyra började ännu tidigare än dag tre. Den började nästan då dag tre fortfarande var dag tre.

Vi ville hinna upp före solen och gå iväg till den lilla vik där vi var morgonen innan.

Stativet var med. Jag ställde upp och in det.
Vi tog en turistbild i väntan på att solen skulle gå upp och att dimman skulle komma fram.

Det kom ingen dimma.
Men det var fortfarande tidigt, så vi väntade.

Vi fotograferade.

Vi njöt.

Långt där borta såg vi mörka, tjocka moln komma smygande mot oss.

Solen tittade äntligen fram från bakom trädtopparna.
Nu skulle dimman komma när som helst.

Tiden gick och solen steg.
Ingen dimma.

Det var lite kallt.
Det blåste lite.
Det kändes inte som att morgonen skulle bli dimmig.

Vackert var det ändå.
Varje dag solen vaknar är en vacker dag.

Det var min avsikt att bananen skulle vara med i bild.
Den är inte inklistrad i Photoshop.

De tjocka molnen kom närmare hela tiden, och snabbt dessutom.
Vinden tilltog och det blev mulet.
Solen gick bakom moln. Det blev kallt.
Vi blev besvikna på att det inte blev som vi hade hoppats,
så vi gick tillbaka till stugan där vi kröp ner under täcket och sov några timmar.

Efter att vi hade vaknat fortsatte jag att fotografera stugans fönster i alla olika rum.

Ett av sovrummen.

Rummet där jag och Linda sov.

Köket.

Badrummet.
Jag kunde inte backa längre, därför blev det så närgånget.

Ett annat sovrum.

Efter frukosten körde vi till Karlskrona för att strosa runt.

Staden var imponerande och väldigt fin.
Många intressanta byggnader och människor.
Som gjutet för fasadbilder.

Så jag tog fasadbilder. (Ett projekt jag håller på med)

Mitt i staden fanns en tunnel. Den var stängd.

Man kan åka buss i Karlskrona, och så kan man vänta på den i annorlunda busskurer.

En av mina bästa fasadbilder, enligt mig.
Älskar sättet hon står på samt hennes blick, och den böjda metallstången.

En äldre kvinna gav mig en blick.

Hade det inte varit för att jag klippte skylten och att barnvagn nummer två kom in i bilden hade den varit perfekt.

Tidlös.

En cykelverkstad.

Ett behov av en cykelverkstad.

Ännu en intressant fasad.

Strax till höger om den fanns detta.

En kvinna gick förbi med rullator, dock inte på trottoaren.
Men hennes kläder passade perfekt till färgen på väggen bakom.

En annan vägg.

Ett knyppe människor gick förbi.
Jag hade inte sett någon strand i staden, så jag förstod inte var de kom ifrån.

Sista fasadbilden från Karlskrona.

En man satt på ett tak och la pussel.

En kvinna stod i ett gatuhörn och spionerade på honom.

Med Lindas mammas hjälp tog vi ännu en turistbild.
Nu är vi uppe i över trettio stycken.
http://everydaytourists.blogspot.com/

Linda ville ta fler bilder på mig när vi hade kommit tillbaka till stugan,
efter att ha fotograferat sin mamma som ville ha en ny profilbild på Facebook.

Jag kontrade och tog en bild på Linda.

Sedan snodde jag hennes hatt.

Resten av dagen bestod av Schibo och god middag.

Spjälkö - Dag 3

2011-07-05T12:08:00.094+02:00

Den tredje dagen av semestern var den bästa dagen. Och den längsta. Den dagen jag kommer minnas hela mitt liv.
Låt mig visa varför.

Dag tre började tidigt.
Nästan så tidigt som en sen dag två.
Vi hade satt klockan på halv fem, om jag inte minns fel.

Precis som på semestern förra året ville jag och Linda fotografera soluppgången.

Så vi gick ner mot vattnet för att invänta dimman och älvorna.

På vägen dit fotograferade vi växter och dagg.

Sjön var lika stilla som luften. Det var totalklart.
Men ingen dimma. Solen hade ännu inte tittat fram från bakom träden.

Jag hade nästan börjat tvivla på om det skulle bli dimma över huvud taget.

Daggen fanns i alla fall att fota.

Plötsligt hände det.
Allt som var långt borta blev mer och mer otydligt.

Dimman drog in så subtilt att det var vackert att beskåda.

Horisonten sjöng hejdå och vi välkomnade dagen.

Träden på andra sidan gräsmattan bugade sig inför den allsmäktige solen.

Fåglarna kvittrade. De flaxade förbi oss lite då och då.
Några landade i vattnet.

Luften kändes så klar, så krispig. Så ny. Så ren. Så äkta.
De små båtarna låg och flöt ovanpå vattenytan.

För varje sekund som passerade blev vår sikt på lång sikt kortare och kortare.

Så vitt jag visste kunde världen lika väl ha tagit slut där borta bakom träden.
Inget syntes. Bara dimman.

Ute på bryggan stod vi.
Mina ben vände sig om och solen träffade mig som ett tåg i full fart.

Dagen, som började så stillsamt och färglöst, började ta en helomvändning.

Himlen gick från röd-rosa-lila till himmelsk pastellblå.

Daggen smälte som is i en brasa.

Det är de små sakerna som är viktigast.
Några grässtrån sträckte sig upp från under bryggan.

Nu kunde vi absolut inte se horisonten. Inte ens om vi försökte.

Dimman låg som ett tungt och tjockt täcke över allting.
Vi kände oss färdiga vid vattnet och bestämde oss för att fortsätta längs stigen och se var vi tog vägen.

Längs stigen, som borde nämnas som en liten väg, växte några ganska väldigt vackra träd.

Tillsammans med dimmornas symfoni och solens strålar blev musiken nästan konkret.

Det var svårt nog att supa in helheten. Allt var så overkligt verkligt.
Jag hade så bråttom.
Hur skulle jag hinna med att ta alla bilder jag ville innan morgonen blev till dag?

Alltid när jag är ute och går vänder jag mig ofta om för att titta bakåt.
Allting ser annorlunda ut från den andra sidan.

Spindlarna hade varit flitiga.

Ett välspunnet nät hängde mellan två strån.

Snart var vi förbi alla hus och ute i det okända.

Vissa läser böcker.
Andra kör bil.
För att jag ska bli lugn och må bra fotograferar jag.

En liten båt gömde sig bakom vassen.

Vi var nästan framme där den lilla vägen svängde.

Träden var planterade i storleksordning.

Efter svängen visste vi inte vad som skulle uppenbara sig.
En åker?
En skog?
Eller bara mer väg?

Vägen fortsatte. Genom skogen.
En bit bort såg vi solstrålarna sippra sig genom morgonluften.

Hela världens kulörer blev till version två.
Allting var så mycket finare.

Jag ville bort från vägen, ut och in i det okända.
Vi gick genom buskar och midjehögt gräs, över en stenmur, genom fler buskar tills vi kom ut på en stor öppen
plats fullvuxen med bambuliknande gräs.
En fågel flög förbi. Den var tyst.

Bredvid det stora öppna fältet fanns ett knappt synligt upptrampat spår.
Vi gick på spåret och fortsatte en bit.
Jag tyckte att jag hörde vatten och vek av från stigen med Linda bakom mig.

Gräset under våra fötter blev till sten.
Där borta bakom alla träd och höga buskar skymtade jag någonting konstigt.
Det var bara helt... vitt.

Vi gick närmare och såg att vi kom ut till vattnet. En liten vik, i vilken det låg några båtar på andra sidan.
Solen hängde som på en tråd bara en bit ovanför vattnet.

Allting vi såg var en vithet. Allting tog bara slut ett hundratal meter ut i vattnet.

Så som bilderna visar såg det inte ut.
Det var för ljust för att det mänskliga ögat skulle kunna se någonting över huvud taget.

Två stenar låg och höll vattnet nere på jorden.

Alla världens problem och bekymmer kändes så små och oviktiga.
Just då mådde jag så bra. Så fantastiskt bra.

Upplevelsen av denna livs levande soluppgång var något av det vackraste jag varit med om.
Att jag delade den med Linda gjorde det så mycket bättre.

Vattnet smalnade av längre ner i viken.

På andra sidan låg några hus och deras båtar.

På den steniga marken stod vi och blickade ut i alltet.
Vi försökte andas in och intala oss själva att detta inte var en film eller dröm.

Men det var svårt att tro på.

På bryggans framkant var ett spindelnät spunnet.

Det var inte kallt.
Det var inte varmt.
Det bara var.

Vi stod och njöt lite till. Vi kramade varandra.

Jag hade kunnat vara kvar där hela dagen, men vi var tvungna att gå tillbaka.

På den klippiga marken stod en pytteliten, röd stuga. Stor som tre utedass.

Vi gick samma väg tillbaka.

Nu var ljuset helt annorlunda.

Jag ville vara överallt på samma gång.
Jag ville se allt.

Solen och ljuset började se ut som en tidig förmiddag.

Dimman låg tunt.

Med våra överdimensionerade stövlar gick vi mot stugan igen.

På vägen var vi tvungna att stanna lite hela tiden för att fotografera spindelnät, gräs och andra växter i motljus.

Såhär ser Linda ut ibland när hon fotograferar.

Isigt värre.

Och lite närmare.

Jag kan inte förstå hur en spindel lyckas spinna ett nät av en tråd från inuti sin egen kropp och ge nätet
en form som är både geometriskt och visuellt elegant.

De små gräsgranarna stod intill metallstängslet.

På gräsängen gick fåren rund och betade och vilade.
De verkade inte störas av oss.

Men nyfikna var dem.

När vi slutligen var tillbaka i stugan var klockan så pass mycket att vi inte ville gå och lägga oss igen.
Så vi satte oss i soffan och tog det lugnt tills Lindas föräldrar också vaknade.

Det var en bra morgon. En av de bästa i mitt liv.
En morgon jag aldrig kommer att glömma.

Morgonen blev till förmiddag. Förmiddagen blev till dag.
Jag och Linda besökte Kreativum som ligger vid Karlshamn.
Där fanns mycket roligt att se och prova.

Bilden är inte manipulerad. Den är tagen in i en spegel.
Kan du se mig?

Vi gick omkring där inne (och ute) i cirka två timmar innan vi blev hämtade.

På eftermiddagen när vi var tillbaka i stugan gick jag och min flicka ut på en runda.

Vi tänkte se om vi kunde hitta en bättre och snabbare väg till den lilla vik vi besökte på morgonen inför nästa dag,
då vi också tänkte stiga upp i soluppgången.

Klockan var närmare halv sju och solen var närmare andra sidan av horisonten.

Motljuset bäddade för drömska bilder av gräset.

Det var längesedan jag var sugen på att ta bilder av blommor och växter.
Men i detta ljus fick jag mersmak.

Det korta skärpedjupet och den mjuka bakgrundsoskärpan.
Två komponenter som hjälpte mig få fram det jag kände.

Färgerna får man inte glömma heller.

Jag tog några porträtt på Linda och hennes stråtliga hatt.

Och några fler på gräset.

Sedan lånade Linda min kamera, för skärpedjupets skull, och tog några bilder på mig.

Det är alltid Linda som lyckas fånga mig bäst på bild.

Dagen blev en lång dag.

Den började tidigt och avslutades senare.

Dagen var en av de finare dagar i min historik.

Spjälkö - Dag 2

2011-07-04T22:35:00.001+02:00

Dag två började på morgonen.
Vi vaknade.

Jag provade att ta en bild genom Lindas kameras sökare. Det gick.

Efter vi hade ätit vår frukost och gjort oss klara körde vi in till Ronneby för att kolla runt lite.
När vi hade besökt turistbyrån fastställde vi att det fanns en park värd att besöka, så vi rullade dit.

I parken föll ett vattenfall från en klippa. Det hela såg väldigt icke-svenskt ut.

Arkitekten som byggde pippis hus har nog byggt detta också.

Vi gick längs en skogsslingra. Mitt inne i skogen stod en knallröd papperskorg.
Perfekt till det nuvarande temat på vår 365:a.

Mitt i skogen fanns en sjö. Trollsjön hette den.

I trollsjön fanns näckrosor.

Och en Coca Cola-burk.

Lite längre bort låg en liten park i parken som såg japansk ut.

Med röda blad.

Och bambuväxtligheter.

Och ett hus som inte var ett hus men som såg ut som ett.

När vi kände oss japanska nog gick vi där ifrån.

En bänk, jag tror det var en bänk, stod parkerad vid sidan om stigen.

När vi kom hem och hade ätit lunch plockade jag och Linda körsbär från körsbärsträdet.
Fast egentligen var det bara jag som plockade körsbär. Linda stod mest bara och tittade på och höll i tillbringaren som jag kastade ner alla bär i.
Och så var hon sådär fanatiskt söt som bara hon kan vara.

På kvällen gick vi en liten runda.
Men rundan var inte så givande.
Ett myggbett eller två fick jag.
Så vi gick och la oss för att sova.

Spjälkö - Dag 1

2011-07-03T15:04:00.004+02:00

Lindas familj skulle åka på semester till en liten stuga i Blekinge. Jag fick följa med.
Vi var planerade att stanna i fem dagar.

Den lilla stugan var liten. Den ägs av en av Lindas släktingar.

I en del av Blekinge, ganska nära Ronneby, ligger Spjälkö.
Efter att vi hade kommit dit, och ätit lunch samt installerat oss, gick vi ut på en halvtimmesrunda för att reka området.

Cirka två minuter från stugan låg en liten vik som mynnade ut i havet.

Annars var det mest natur i form av skog och åkrar.

Stugtomten (den delen där stugan stod) var en stor en, fast mer än hälften var svår terräng. Klippor och sten.

Och en hel del gräs där fästingar gömde sig.

Stugan i sig var ypperligt stugig. Av trä och allt.

Precis bredvid den stod ett relativt litet körsbärsträd med mogna körsbär.
Och en stege intill om man skulle få för sig att klättra upp bland grenarna.

Inuti den lilla stugan var det så som man kan tänka sig att en liten och gammal stuga ser ut.

En hel del fönster fanns det. Jag fotograferade de flesta.

Alla hade så pass fina gardiner att jag kände mig tvungen.

Utanför toaletten fanns en dörr ut ur stugan (som jag tror inte användes alls). Den var helt grön.

När kvällen anlände la vi oss för att sova. Utan varken tv eller dator (vilket jag fann skönt) fanns det inte så mycket att göra när vi befann oss i stugan förutom att spela spel, prata eller läsa i en tidning. Och äta så klart.

Eriks stora dag

2011-06-29T11:26:00.001+02:00

Jag blev förfrågad av fotograf Erik Schuss att föreviga hans stora dag, hans student.
Gladeligen tog jag mig an uppdraget.
Jag var planerad att vara med vid utsparken, uppe på flaket, i bilen till hans hus och sedan hemma hos honom.
Att få fotografera på ett studentflak är det nog inte många som gjort på samma sätt som jag, jag fick väldigt många
väldigt bra bilder därifrån. Likaså resten av dagen. Därför blir detta inlägg ett långt inlägg med många bilder.
Men titta gärna noga. Jag är riktigt nöjd med betoning på både riktigt och nöjd.

En blandning av den gamla sorten

2011-06-21T11:13:00.001+02:00

Jag har ju slutat på Östra Grevie, men nu kom jag på att det finns ett par inscannade bilder som jag glömt lägga upp.
Därför lägger jag upp dem nu.

En övning vi gjorde innefattade en storformatskamera. Den här bilden tog jag. Den blev stor.

Jag och Linda var ute en dag och gick. Två änder var också ute och gick.

Jag tror jag tog denna i min trädgård.

Jag var hemma hos min morbror på kalas. En av hundarna ville också vara med vid bordet.

En lite annorlunda komposition. Men jag gillar den.

Ännu en bild från trädgården.
Det lyckades på något sätt bli repor på vissa av negativen, så vissa bilder är... repiga.

Snygga skuggor.
Taget med 135mm f/2.8 om jag inte minns fel. Härligt objektiv.

Ett brott och en lund

2011-06-20T01:08:00.001+02:00

Malmö stad erbjöd guidade turer nere i Kalkbrottet, vilket vi fick reda på genom att Linda praktiserar på stadshuset.
Klockan tidigt stod vi i kön till biljetterna, det var först till kvarn som gällde.

Lördagen den 18 juni klockan 09:30 hade vi tagit biljetter till. Vi cyklade dit.
Guiden som vår grupp hade hette Ola, och var en perfekt guide. Han var trevlig, pratglad och rolig.
Dessutom hade han en dialekt och röst som påminde om någon jag hört i en Disneyfilm.

Smhi och dmi hade förutspått regn, så jag och Linda hade på oss regnjackor, och i min väska låg regnbyxor.
Än så länge var det uppehåll. Vi började vandringen neråt.

På vägen blev det en del stopp då Ola skulle berätta olika fakta om Kalkbrottet.

I Kalkbrottet finns Malmös största vattenfall. Det näst största också.
Bra att veta.

Några svängar senare var vi nere och hade utsikt över hela brottet.
Förutom vi två var nästan alla andra pensionärer.
Jag tror det fanns två andra barn (jag räknar mig själv fortfarande som ett barn).

Vädret skiftade frekvent och oregelbundet. Det gick från kyligt till så varmt att jackan fick åka av.

Vattnet i denna damm var så kristallklart att man kunde se hela vägen ner till botten, vilket var tolv meter ner.

I Kalkbrottet finns det bland annat rådjur. Linda lyckades se ett.

Såhär ser fabriken ut där det krossades kalk för längesedan.

Hela gruppens ben trampade framåt ständigt.
Om man stannade blev men åtsagd att fortsätta gå, för att inte gruppen skulle dras ut.

Rovfåglar är också en del av invånarna i brottet. Vi lyckades se ett par olika sorter.
Jag hade mitt 35mm på, så jag försökte inte ens få de på bild.

En kille hade ett paraply. Det såg så gulligt ut, för det regnade inte.

Att ta en turistbild nere i Kalkbrottet är något jag och Linda pratat om länge.
Nu när vi väl var där nere insåg vi att det inte gick.
Jag tog i alla fall en halv turistbild.

Sedan bytte jag till min 85:a.

Den guidade turen gick mot ett slut.

När hela gruppen hade gått upp för den branta backen stannade Ola oss en gång till och berättade det sista innan vi klappade händerna för hans prestation och sedan gav oss av.

Vi kom förbi ett hus under konstruktion. Massor med linjer, jag var tvungen att göra den svartvit.

Strax efter att jag och Linda hade cyklat hem gick vi ut igen för att ta oss till Lund.
Vi skulle träffa min kusin Alexander för att lämna över boken med hans studentbilder.

När vi ändå var i den lilla staden Lund passade vi på att gå runt lite och ögonshoppa. Sedan blev det tåget hem.

Alexanders stora dag

2011-06-18T18:59:00.001+02:00

Den första juni tog min kusin Alexander studenten.
Vi åkte till Lund och såg honom sparkas ut.
Jag kom på idén att göra en fotobok till Alexander som present från oss med bilder som jag tog under dagen.
Och just därför har det dröjt så länge innan detta inlägg publicerades,
för att boken först skulle bli producerad och överlämnad till honom personligen.

Efter utsparken, som jag plåtade från en hög brandtrappa, virrade jag och Linda runt bland folkmassan i jakt på Alexanders familj.

Det utdelades kramar, glada ansikten, "grattis-till-studenten-saker" runt halsen och pussar från flickvännen.

Därefter bar det av till klassens flak. Allt enligt traditionen.

Alexander klättrade upp, och gjorde en stor entré.

Sedan körde alla, förutom Alexander, till Lejongården där studentfesten skulle hållas.

Det minglades runt i väntan på studentens ankomst.

Den stora gården. Lejongården.

Till slut anlände han. Ännu fler kramar delades ut, och bilder togs.

Väl inne hälsade Alexander på sina goda vänner, och självklart på alla andra gäster.

Den efterlängtade maten, som bestod av smörgåstårtor, åts upp snabbt.

Jag bad Alexander, hans pappa och syster att följa med mig ut i solnedgången.

Jag ville ta några uppställda bilder, dock inte så uppställda utan mer lättsamma och glada.

Sådan far, sådan son.

Farmor och farfar ville också vara med.

Efter tårtan hölls det tal.

När kvällen blev senare började presentöppningen.
Alexander fick ett kort med ett kryptiskt meddelande om min present till honom.
Presenten var en fotobok med dessa bilder, som jag gav till honom idag.

När det var dags för Alexander att festa vidare (dagen hade ju bara börjat), kramade han om familj och släkt innan han for iväg.

Jag själv rent ut sagt skitnöjd med bilderna från dagen. Det var första studenten jag fotograferade, och några dagar efter denna hade jag en annan inbokad (bilder från den kommer förhoppningsvis under nästa vecka).

Flammande fält

2011-06-06T11:46:00.000+02:00

Jag, Linda och Lollo begav oss ut på ett cykeläventyr.
Runt femton minuter bort från där vi bor befinner man sig nästan ute på det öde Skåne.

Det var när jag och Linda körde hem från Sofiero här om dagen som vi såg detta flammande vallmofält. Vi både tappade hakan.

Hur som helst. När vi, den cyklande trion, äntligen kom fram var våra ryggar svettiga.

Men svetten var inget jämfört med utsikten.

Bara fullt med röda blommor överallt.

På andra sidan stod ett par och... stod. Jag tror att mannen också fotograferade blommorna.
En cyklande kvinna kom förbi. Alla tittade på mig.

Men det brydde jag mig inte om. Jag tittade på min Linda istället.

Sen på några blommor.

Och tillbaka på Linda igen.

En bit bort satt två kaniner.

Med mig hade jag mitt stativ.

Jag ställde upp det mitt där ute och siktade in mig på Linda.

Vi tog en turistbild. Den tjugofemte. Titta in på vår blogg och se den där.
http://everydaytourists.blogspot.com/

Lollo, min lilla syster, var ju också tvungen att vara med på bild.

Linda tog en bild på oss syskon innan vi skulle låsa upp våra cyklar och trampa hemåt.

En park, ett slott och en kråka

2011-06-05T17:05:00.000+02:00

Jag och min Linda körde till Sofiero nu i helgen.
Tycker inte att jag behöver skriva några bildtexter denna gång.
Det började med en vandring runt hela parken, och slutade med lunch på en filt under ett träd och sedan glass.